Fri radio med Medierna och På spaning efter Europa
För ett och ett halvt år sedan lade Sveriges Radio ned sitt "mediegranskande" program Vår grundade mening (det gjorde mig överlycklig). Programmet var ett förment tendentiöst propagandaverktyg för journalister, oftast med reportage om närradio i Armenien eller en papperslös veckotidning i Sudans flyktingläger.
Särskilt mycket "media" handlade programmet inte om, utan erbjöd oftast en enögd syn på världen. Programmets lösning på alla problem var "fler journalister" – inte bättre media.
När det lades ned 2007 beslutade Sveriges Radeio att det skulle skapas ett helt nytt program, producerat av ett externt produktionsbolag. Då gick etablissemanget i taket. Arga debattinlägg! Sura mejl till VGM-hatare som mig! Uppropslistor med namn som "finansmannen Anders Wall, författaren Jan Myrdal, förläggaren Dan Israel, medierådgivaren Paul Ronge, /.../ journalisten Peppe Engberg, tryckfrihetsexperten Anders R Olsson och skådespelerskan Marika Lagercrantz".
Initiativtagaren till protesten, Daniel Lundgren berättade tvärsäkert att "SR:s nya programidéer kommer inte att leda till seriös mediegranskning." Som så ofta när man uttalar sig om saker som inte finns fick akademikern Daniel Lundgren fel: jag tror de flesta håller med om att Medierna är vassare, argare, bredare och mycket seriösa i sin mediegranskning.
Jag tänkte på allt detta när jag lyssnade på Medierna i P1 förra lördagen, när programmet avslöjade att P1-programmet På spaning efter Europa fejkat att de varit på olika platser i Europa. Istället satt de i Stockholmsstudio med pålagda skrammelljud från ett atenskt kafé. Mediernas journalist Tonchi Percan ställde raka och hårda frågor till På spanings- programledare Kjell Albin Abrahamsson som inte klarade av att bli ifrågasatt särskilt... elegant.
Båda programmen produceras av externa bolag (På spaning- görs av Massa Media).
Men hade ett mediegranskande program klarat av att vara så kritiskt och påfluget om det producerats innanför samma väggar som programmet de granskar? Snarare tycks de externa bolagen inte blivit mer undergivna eller uddlösa. Istället tar de ut svängarna – om än i olika riktningar...
Möjligen kan den nya ordningen göra det knepigt för frilansjournalisterna som skvalpar mellan de externa produktionsbolagen. Som för Tove Leffler: i sommar reporter på På spaning efter Europa efter att i våras haft samma uppdrag på Medierna...
Det är så obegripligt sorgligt att TV4 fortfarande visar Drömkåken, Björn Skifs gamla 90-talsklassiker. På Trettondagen, prime time. 
