Varje morgon sitter jag vid gröten med tre nyhetskällor framför mig: radio, internet och dagstidning (DI, Computer Sweden och SvD). Det slutar alltid med att jag lyssnar på radio och då P1.
Varför? Därför:
• Ekot sammanfattar på 3 minuter alla de viktigaste händelserna i Sverige och världen. På 3 minuter hinner jag knappt läsa ett nyhetsuppslag i SvD.
• P1 Morgon tar händelserna från Ekot för att utveckla dem, analysera, berätta dem och sätta dem i ett sammanhang. Precis så borde dagstidningarnas relation till webben vara.
• P1 Morgon söker inte konflikter utan letar istället förklaringarna och argumenten bakom konflikter och bastioner.
• P1 morgons korrespondenter. Varje dag reportage och levande sammanfattningar av händelser. Inte ur ett svenskt perspektiv utan från platsens. Fördelen med radiojournalistik är att den automatiskt får en avsändare, en röst. Lyssnaren vet att rapporteringen är subjektivt färgad, det gör radio trovärdigt.
• Följande får mig att vrida upp volymen: Alice Petrén, Nils Horner och Vincent Dahlbäck.
• Alla kan ställa upp när P1 Morgon ringer. Att åka till en tv-studio tar minst en timme, att svara på några frågor över telefon (som Jan Björklund idag) tar max en kvart. Det ger radion en närhet till makten och händelserna.
• Det är live vilket ger intervjuerna nerv och är flyktigt (även om det går att podd-lyssna på sändningarna efteråt).
• Och för att P1 morgon har Kjell Albin Abrahamson (bilden) som idag pratade kring Pressfrihetens dag och drog lans mot Putin på ett sätt så det gick kalla kårar i mitt Vasastans-kök. Kjell Albin Abrahamsons inslag ska/måste du lyssna på här. Obligatoriskt.
• Klockan 09.20 börjar knäppgöksmagneten Ring P1. Men då har jag redan stängt av.
(Btw: här ett exempel på hur det öppna samhället försvaras. Med mer öppenhet. Tack Tommy Nyström.)