* 27% av alla med Twitterkonto är aktiva. skriver CNN.

* Sanna Rayman på SvD har inte mycket till övers för Publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson efter hennes text i Fokus, "en text från en mankhöjd som hästar drömmer om. /.../ Att flera medier försvarat yttrandefriheten och Vilks kallar Knutson med avsmak för att lydigt ”dansa efter Vilks pipa”. Avslutningsvis föreslår hon att Vilks ber om ursäkt – så att vi slipper allt besvär med honom, typ."

* Jag skrev i höstas om hur jag tycker att Ulrika Knutsson sköter sitt uppdrag som ordförande.

* Dagens Media skriver om nya kundtidningen Grooming som alltså inte är en tidning för män som raggar minderåriga på nätet, utan för män som bryr sig om sin hud.

* Lite bakgrund på hur Business Week jobbar med sin nya position,.

* Svensk Damtidnings bloggare påstår i en bloggpost att drottning Silvia har alzheimers. Detta tas bort och sjukdomen dementeras av hovet. Ett helt omöjligt publicistiskt läge där hovet kommer dementera alla eventuella sjukdomar för evigt och de tidningar som vill ha en bra relation med hovet måste dansa efter pipan.

* San Antonio Current gör omslag till sin veckotidning som inspireras av andra tidningar och popkulturella referenser.

* CNN:s chef Jonathan Klein säger att han inte längre är oroad för konkurrensen från annan tv, utan från "sociala nätverk"

* Vilka annonser i magasin funkade bäst förra året? Adage har hela listan.

* Googles Hal Varian: experimentera!

* Jag pratar om kundtidningar och dess digitala potential, ej tillvaratagen. Hos Meta kan du läsa min åsikter.

van den Brink gör en utmärkt genomgång av fem möjliga varumärkespositioner för medievarumärket. Aftonbladet intar ingen av dessa.

Det intressanta är ju att hon med en gedigen bakgrund i tidningsbranschen ger sig in på nätet, där det som bekant råder helt andra logiker. (På det sättet påminner hon om Tina Brown och hennes projekt the Daily Beast)

Med SPD pratar Fuller om konceptet kändistidning på nätet och mest intressant är väl kanske hennes genomgång av hur de arbetar med sina storys, från tips och bildinsamling till publicering. Postningen hos SPD är dock bättre än sajten, som lider lite av att den aldrig tar ställning, en framgångsfaktor för t ex bloggaren Perez Hilton.

Bäst i den här genren är dock TMZ.com, Time Warners sajt. Den är grävande, hårt arbetande och tar fram originalstorys på ett sätt som få andra gör. Här finns inte några futtiga sprickor i fasaden, här fullkomligt rämnar bilden av kändiskulturen.

(Jag snuddade vid kändiskulturen på Expressen Kultur i samband med att svenska papperstidningen S kom ut, Jan Gradvall fortsatte den tankegången här i en smart text om kändiskulturen och Oscarsgalan.)

Jag fick en mycket omskriven medieprodukt i näven inför helgen: McSweeneys koncepttidning San Francisco Panorama, som ska visa hur framtidens dagstidning kan och borde se ut. Enligt hippa bokförlaget McSweeneys.

Om det är framtiden har inte papperstidningen någon framtid.

5 bilagor, 320 sidor. Två spalt på broadsheet! Oerhört mycket obegriplig luft. Nästan inga bilder. De bilder som finns är svaga. Rubrikerna saknar tempo. Storysarna är välskrivna men griper inte tag annat än som litterära upplevelser.

Det här är en misslyckad skoltidning från någon mindre hajpad folkhögskola där någon som gillar typsnitt och "cleant, hippt och stilrent" har fått gå bananas med något stackars tryckeris bjudkonto.

Jag tror - som bekant - dock att papperstidningen har en framtid, men ett bra steg är att göra tvärtom vad SFP gör: 1 bilaga, 32 sidor, 5 spalt på tabloid, bra bilder, starka rubriker och tydliga storys.

Låtsastvilling.

Jag skickade in en oansenlig text till Kamratposten som - jag gissar i ren hänförelse över att en pojke letade efter låtsastvillingar - publicerade min sökes-annons.

En handfull ansökningar landade i min brevlåda, bara tjejer svarade. Jag valde ut tre stycken.

TK på Västkusten som skrev gulliga, väluppfostrade brev med bullig, tjejig handstil tills en dag i oktober när breven blev spretiga, killiga. Grafologi intresserade mej men jag frågade inte. Först på våren berättade hon att hennes pappa tagit livet av sig under hösten.

LS som jag inte hade något gemensamt med, trots att vi var födda på samma dag.

HH i Östergötland. Vi fann varandra direkt: hon spelade klarinett precis som jag och vi gillade båda synth. Men hon levde ett farligare liv än jag: var ihop med killar på högstadiet, tjuvrökte och gick på disco flera gånger i månaden. Hon var duktig på att komma ihåg våra födelsedagar; skickade omsorgsfulla paket med blandband och luktklistermärken.

Ett par år senare ringde Kamratposten. De ville göra ett reportage om mej och min låtsastvilling HH. Jag sa ja, de skulle ringa HH och idén var att vi skulle sitta på var sin sida i tidningen och berätta om vår relation.

Kamratposten ringde strax tillbaka. De hade pratat med HH som inte klarade att mörka sin mörka sanning: Hon var inte min låtsastvilling! Hon var född ett annat år, en annan månad, en annan dag. Hon ringde mej med försiktig röst och bad om ursäkt.

Kamratposten gjorde ändå ett reportage om mej (påsknumret 1987) där jag sitter vid ett piano och berättar om mitt liv. Att jag skriver schlagerlåtar, "gärna om kärlek."

Mamma blev så stolt att hon fotostatkopierade upp artikeln på jobbet, men i en släng av sparsamhet använde hon ett ljust rosa papper. Min bror nappade åt sig en bunt och tapetserade hela vår högstadieskola med ljusrosa kopior där jag sitter i finaste collegetröjan och berättar om mina schlagers om kärlek. Inget optimalt varumärkesbygge för min del.

Sedan dess naggades min relation till KP lite i kanten. Jag blev äldre, vi gled isär. Men idag skriver jag på Expressen Kultur om Kamratposten och huruvida den blivit mer sexfixerad.

För övrigt hade jag och HH hade kontakt ett par år efter detta och jag skriver fortfarande en del låttexter, bl a för storsäljande sydkoreanska flickrumsälsklingen Chin Hyesung (ja detta är sant). Tänk om jag vetat att det skulle ordna sig till slut med min schlagerkarriär.

* Note to self: här en vetenskaplig läsning av magasinens affärsmodeller på nätet.

* Louis Vuittons ägare LVMH startar en rätt intressant tidning på nätet, Nowness. Bilddriven och inspirerande - smart gjort (även om många bilder är egna reklambilder, drar ned intrycket.) Besök Nowness här.

* Jag ska gå igenom detta senare, men Las Vegas Suns Rob Curley pratar om arbetet med tidningen på webben. Mycket lärdomar, insikter och key learnings.

* Fortune gör om sig (läs mig om Fortunes omgörning här), Mr Magazine intervjuar chefredaktören.
* Förresten: efter lite utrensningar och uppdateringar innehåller Medieregistret 1252 tidskrifter.

Svenska bandet So What satte - märkligt nog - inga stora kulturella avtryck,. Deras första hit I was lucky är en kvalitativ poppärla - inklusive höftrullningar - men uppföljaren, den fåniga Why should I trust you är den enda som platsar på Vassa Eggen.

Eftersom den - enligt uppgift - är inspelad i mediemogulen Jan Stenbecks lägenhet i Gamla Stan.

Intressant tycker jag är arbetet med tredimensionella grafiska element. Se fler bilder ur inlagan hos SPD.

Kolla in tävlingen här.

Kul idé, men lite oklart om det kommer ut något positivt av detta för någon...

* Mediebyrån IUM har en dansk avdelning. De har en blogg som är väl värd att följa, Frontbox.

* Idol-skaparen Simon Fuller arbetar med ett nytt 360-koncept, läs mer om hur sociala medier ska bli bra tv i nya konceptet If I Can Dream.

* Bloggaren Brad Colbow har en bra illustration över hur dåliga betalväggar och upphovsrättslås kan vara: ofta är problemet inte betalningen utan tekniken. Se hur Brad försöker läs en e-bok...

* Oerhört inspirerande - och handfast - läsning om hur användarupplevelsen kan sättas i centrum när man designar och bygger webbaplikationer. Via UX Booth.

* 89% av besökarna på Lady Gagas sajt LadyGaga.com loggar in med t ex sitt Facebook eller Twitter-konto. Det kan ju verka skönt, men problemet är ju att det är Facebook som får användardatan - inte Lady Gaga...

* Ett recept på oxkind i lergryta som jag ska laga i helgen.

Att då börja med mikrobetalningar - att läsaren betalar för var och en av nyhetsartiklarna eller anlayserna - för sina nyheter är inte alltför långsökt.

Läs mer om FT.coms Paypal-flört här.

Webben upplever just nu en intressant mognadsprocess där antalet bredbandsanslutningar inte ökar lika kraftigt som under 2000-talet, men användandet av nätet gör det. Det innebär att demografiska grupper har börjat använda nätet på ett nytt sätt. Sociala medier, e-handel och underhållning är tre delar där äldre och ovana användare växer kraftigt.

UX Booth har sammanfattat en lista med verktyg som man kan använda för att lära känna sina läsare bättre.

På webben gäller samma regler som gällt för journalistiken och publicistiken 100 år: Den som bäst känner sina läsare kommer lyckas bäst.