van den Brink gör en utmärkt genomgång av fem möjliga varumärkespositioner för medievarumärket. Aftonbladet intar ingen av dessa.

Det intressanta är ju att hon med en gedigen bakgrund i tidningsbranschen ger sig in på nätet, där det som bekant råder helt andra logiker. (På det sättet påminner hon om Tina Brown och hennes projekt the Daily Beast)

Med SPD pratar Fuller om konceptet kändistidning på nätet och mest intressant är väl kanske hennes genomgång av hur de arbetar med sina storys, från tips och bildinsamling till publicering. Postningen hos SPD är dock bättre än sajten, som lider lite av att den aldrig tar ställning, en framgångsfaktor för t ex bloggaren Perez Hilton.

Bäst i den här genren är dock TMZ.com, Time Warners sajt. Den är grävande, hårt arbetande och tar fram originalstorys på ett sätt som få andra gör. Här finns inte några futtiga sprickor i fasaden, här fullkomligt rämnar bilden av kändiskulturen.

(Jag snuddade vid kändiskulturen på Expressen Kultur i samband med att svenska papperstidningen S kom ut, Jan Gradvall fortsatte den tankegången här i en smart text om kändiskulturen och Oscarsgalan.)

Jag fick en mycket omskriven medieprodukt i näven inför helgen: McSweeneys koncepttidning San Francisco Panorama, som ska visa hur framtidens dagstidning kan och borde se ut. Enligt hippa bokförlaget McSweeneys.

Om det är framtiden har inte papperstidningen någon framtid.

5 bilagor, 320 sidor. Två spalt på broadsheet! Oerhört mycket obegriplig luft. Nästan inga bilder. De bilder som finns är svaga. Rubrikerna saknar tempo. Storysarna är välskrivna men griper inte tag annat än som litterära upplevelser.

Det här är en misslyckad skoltidning från någon mindre hajpad folkhögskola där någon som gillar typsnitt och "cleant, hippt och stilrent" har fått gå bananas med något stackars tryckeris bjudkonto.

Jag tror - som bekant - dock att papperstidningen har en framtid, men ett bra steg är att göra tvärtom vad SFP gör: 1 bilaga, 32 sidor, 5 spalt på tabloid, bra bilder, starka rubriker och tydliga storys.

Låtsastvilling.

Jag skickade in en oansenlig text till Kamratposten som - jag gissar i ren hänförelse över att en pojke letade efter låtsastvillingar - publicerade min sökes-annons.

En handfull ansökningar landade i min brevlåda, bara tjejer svarade. Jag valde ut tre stycken.

TK på Västkusten som skrev gulliga, väluppfostrade brev med bullig, tjejig handstil tills en dag i oktober när breven blev spretiga, killiga. Grafologi intresserade mej men jag frågade inte. Först på våren berättade hon att hennes pappa tagit livet av sig under hösten.

LS som jag inte hade något gemensamt med, trots att vi var födda på samma dag.

HH i Östergötland. Vi fann varandra direkt: hon spelade klarinett precis som jag och vi gillade båda synth. Men hon levde ett farligare liv än jag: var ihop med killar på högstadiet, tjuvrökte och gick på disco flera gånger i månaden. Hon var duktig på att komma ihåg våra födelsedagar; skickade omsorgsfulla paket med blandband och luktklistermärken.

Ett par år senare ringde Kamratposten. De ville göra ett reportage om mej och min låtsastvilling HH. Jag sa ja, de skulle ringa HH och idén var att vi skulle sitta på var sin sida i tidningen och berätta om vår relation.

Kamratposten ringde strax tillbaka. De hade pratat med HH som inte klarade att mörka sin mörka sanning: Hon var inte min låtsastvilling! Hon var född ett annat år, en annan månad, en annan dag. Hon ringde mej med försiktig röst och bad om ursäkt.

Kamratposten gjorde ändå ett reportage om mej (påsknumret 1987) där jag sitter vid ett piano och berättar om mitt liv. Att jag skriver schlagerlåtar, "gärna om kärlek."

Mamma blev så stolt att hon fotostatkopierade upp artikeln på jobbet, men i en släng av sparsamhet använde hon ett ljust rosa papper. Min bror nappade åt sig en bunt och tapetserade hela vår högstadieskola med ljusrosa kopior där jag sitter i finaste collegetröjan och berättar om mina schlagers om kärlek. Inget optimalt varumärkesbygge för min del.

Sedan dess naggades min relation till KP lite i kanten. Jag blev äldre, vi gled isär. Men idag skriver jag på Expressen Kultur om Kamratposten och huruvida den blivit mer sexfixerad.

För övrigt hade jag och HH hade kontakt ett par år efter detta och jag skriver fortfarande en del låttexter, bl a för storsäljande sydkoreanska flickrumsälsklingen Chin Hyesung (ja detta är sant). Tänk om jag vetat att det skulle ordna sig till slut med min schlagerkarriär.

* Note to self: här en vetenskaplig läsning av magasinens affärsmodeller på nätet.

* Louis Vuittons ägare LVMH startar en rätt intressant tidning på nätet, Nowness. Bilddriven och inspirerande - smart gjort (även om många bilder är egna reklambilder, drar ned intrycket.) Besök Nowness här.

* Jag ska gå igenom detta senare, men Las Vegas Suns Rob Curley pratar om arbetet med tidningen på webben. Mycket lärdomar, insikter och key learnings.

* Fortune gör om sig (läs mig om Fortunes omgörning här), Mr Magazine intervjuar chefredaktören.
* Förresten: efter lite utrensningar och uppdateringar innehåller Medieregistret 1252 tidskrifter.

Svenska bandet So What satte - märkligt nog - inga stora kulturella avtryck,. Deras första hit I was lucky är en kvalitativ poppärla - inklusive höftrullningar - men uppföljaren, den fåniga Why should I trust you är den enda som platsar på Vassa Eggen.

Eftersom den - enligt uppgift - är inspelad i mediemogulen Jan Stenbecks lägenhet i Gamla Stan.

Kolla in tävlingen här.

Kul idé, men lite oklart om det kommer ut något positivt av detta för någon...

Att då börja med mikrobetalningar - att läsaren betalar för var och en av nyhetsartiklarna eller anlayserna - för sina nyheter är inte alltför långsökt.

Läs mer om FT.coms Paypal-flört här.

Webben upplever just nu en intressant mognadsprocess där antalet bredbandsanslutningar inte ökar lika kraftigt som under 2000-talet, men användandet av nätet gör det. Det innebär att demografiska grupper har börjat använda nätet på ett nytt sätt. Sociala medier, e-handel och underhållning är tre delar där äldre och ovana användare växer kraftigt.

UX Booth har sammanfattat en lista med verktyg som man kan använda för att lära känna sina läsare bättre.

På webben gäller samma regler som gällt för journalistiken och publicistiken 100 år: Den som bäst känner sina läsare kommer lyckas bäst.

Jag vågar lova att Details firar jubileum igen om två år - om de överlevt.

Bilden på jubileumsnumret till vänster. Inte särskilt rafflande.

Här däremot mer rafflande på den tiden (1988) då tidningen var ny.

Och inte var lika mycket "ett magasin för män som tycker om att titta på andra män men inte förstått varför" som Toby Young sammanfattar tidningens nuvarande position i sin bok How to Lose Friends and Alienate People.

Alla bilder från SPD.