Askersundsbreven

Hej,
ett litet minitåg med reklamskyltar och sittplatser tuffar förbi på gatan nedan mitt fönster. Två gånger om dagen skriker dess gummihjul mot asfalten. Under galontaken sitter småbarnsfamiljer och mormödrar. I den sista vagnen halvligger två livströtta tonåringar. De smygröker och smsar.

Utanför en port nära Sjöängsskolan står Askersunds depprockare. De är fyra stycken, en är en kille i fotsid läderrock och svartfärgat hår. Han bildar par med den sötaste tjejen. Gotharna står och larvar sig och snackar i skuggan. Det är 24 grader.

Jag planerar att springa längs vattnet till Stjernsundslott. Det går en cykelväg genom landskapet dit, vi gick halva vägen förra helgen. Då stannade vi vid en sorgsen campingplats som ännu inte vaknat. En glasskiosk, en båtbrygga och information på svenska, engelska, tyska.

Vi åker bil ut i Tiveden, till Vitsand. Mitt ute i ingenstans ligger en sjö med varmt vatten, långgrund vit sandstrand och sol i zenit. Vi är inte många som hittat ut hit, en cyklist kommer med sin mountainbike, badar i vattnet och sätter sig på en bänk och torkar i solen. Ett motorcykelpar ömsar ur sina läderställ och sätter sig i skuggan och dricker ur sina vattenflaskor. En ensam kvinna kommer gående från parkeringen med sin bok och lägger sig i sanden ett par meter bort vid en tall och dåsar bort i junivärmen.

Tillbaka i Askersund gasar raggarbilarna hela natten och nästa dag somnar vi på sandsstranden i Hargebaden. Deras slogan är "Nerikes Riviera".

P'återhörande
Olle