Askersundsbreven

Hej,

det var ett tag sedan sist. Jag har inte varit så mycket i Vätterns pärla. Dessutom är jag övervakad. När uttråkade askersundare googlar på sin hemort så dyker jag upp högt på listorna.

Folk ler igenkännande. Tipsar om saker jag bör skriva hem om. Pockar på mig: skriv, skriv, skriv.

Alltså är jag hämmad och kan inte skriva njuggigt om de märkliga samtalen om islam och narkotika mellan gamlingarna på Tutingen. Heller inte syrligheter om helgmenyerna på vissa av stadens krogar.

Men en dag låg i ICA:s kyldisk en låda sushi. Sju bitar, wasabi och syltad ingefära. Precis som i Stockholm – eller Örebro och Motala, för den delen.

Den saknade EAN-kod. Saknade prislapp. Vad skulle den kosta?

Kassörskan visste vad det var – sushi! En efter en kom personalen för att lösa problemet med sushin. De hade aldrig sålt sushi, de hade inte beställt sushi, det fanns ingen sushi på följesedlarna och ingen hade packat upp sushin. Den var en sushi ex machina.

25 kronor: 2000-talets billigaste sushi.

Lunch i Askersund bjuder motstånd. Det brukar bli Lilla caféet som har trevliga soppor. Annars finns båten, MS Sandön. Hederlig husmanskost, precis som jag minns den från sent 80-tal. Korvgryta. Potatis. Kokt torsk. Radiokaka till efterrätt. Långt från sushin på ICA, helt enkelt.

Jag klämde – man klämmer dem, säg inget annat – en lättöl från Hammars bryggerier till. En passerande matgäst till en annan:

”Blev du mätt?”

Jag tänker på Erik Lallerstedt som brukar fråga: ”Var det äckligt?” på sin restaurang Gondolen.

Stockholm – dit längtar jag inte alls när jag är här.

Men jag längtar efter våren och sommaren, Askersund lär vara underskön i grönt och blått.

Senare på Tutingen äter jag månadens godaste wienerbröd.

På Sjöängsskolan finns det bodypump en dag i veckan.

Det ordnar sig.

P’återhörande,

Olle