December 21/12
Hej,
när jag läser igenom vad jag skrivit om Askersund så ser det så överlägset och föraktfullt ut. Så är det inte menat.
Jag har börjat lära mig stadens koder. Café Tutingen består av två rum. I det yttre (mot torget) sitter stadens gliterati (pensionärer och kommunanställda) och i det inre Askersunds literati (stadsarkitekten). Jag tillhör ju mest literatin, så jag sitter i det inre rummet vid ett bord av natursten. I tisdags serverades följande gudomliga kak-trio: damsugare med choklad och russin, tårtkub med passionsfrukts-curd och tårtkub med hallon och choklad. (Ja, jag ska leta rätt på en joggingrunda.)
Vi åkte till Örebro senare i tisdags. Där finns det människor mellan 15 och 55.
I Askersund finns det inga unga. De flyttar härifrån (det finns inget gymnasium här) och kommer max tillbaka när de skaffar barn.
Men kanske har Askersund några yngre: på kvällen när snön föll tungt över Vätterns pärla så hölls jag vaken av två trimmade Volvo 240 som rejsade utanför. De gasade och sladdade förbi upp mot stan. Och sen tillbaka. Och sen mot stan igen. Och sen tillbaka. Och sen mot stan igen.
De höll på i två timmar.
På morgonen tog jag min Newsweek och New Yorker och åt frukost på Tutingen.
Personal: ”Jag måste bara fråga: var har du köpt de där?”
Jag blev generad, kände mig storstadsdryg. ”Jag har köpt dem i Stockholm”.
”Jaha, jag trodde det hänt något stort i Askersund.”
P'återhörande,
Olle