Mars, 2006

Hej,

På helgerna dyker subkulturerna upp i Askersund. Veckorna innebär skolgång i Örebro eller Kumla. Snart startar Rockgymnasiet här i Askersund, men till dess får Askersunds unga bussas till städerna häromkring.

Men helg innebär att ungdomarna syns ute på Askersund gator. Lördag innebär shopping, butikerna har precis förlängt lördagsöppet till 14:00. Askersunds ungdomar klär sig i princip på tre olika sätt:

Askersundare. Den nedärvda klädstilen. Dessa ungdomar klär sig som sina föräldrar.

Matrix-gother. Läderrockar, avklippta fingervantar och svartfärgat hår. Gettagrips-kängor och en blick som säger: jag har genomskådat the matrix.

Dokusåpa. Gele i håret, gymmad kropp, studsig gångstil och camouflage-kläder i funktionsmaterial. På ungdomsgården har de Big brother-kvällar varje tisdag. Här fostras man tidigt.

Ännu ingen ny sushi-låda på ICA.

P’återhörande,

Olle

Februari, 2006

Hej,

det var ett tag sedan sist. Jag har inte varit så mycket i Vätterns pärla. Dessutom är jag övervakad. När uttråkade askersundare googlar på sin hemort så dyker jag upp högt på listorna.

Folk ler igenkännande. Tipsar om saker jag bör skriva hem om. Pockar på mig: skriv, skriv, skriv.

Alltså är jag hämmad och kan inte skriva njuggigt om de märkliga samtalen om islam och narkotika mellan gamlingarna på Tutingen. Heller inte syrligheter om helgmenyerna på vissa av stadens krogar.

Men en dag låg i ICA:s kyldisk en låda sushi. Sju bitar, wasabi och syltad ingefära. Precis som i Stockholm – eller Örebro och Motala, för den delen.

Den saknade EAN-kod. Saknade prislapp. Vad skulle den kosta?

Kassörskan visste vad det var – sushi! En efter en kom personalen för att lösa problemet med sushin. De hade aldrig sålt sushi, de hade inte beställt sushi, det fanns ingen sushi på följesedlarna och ingen hade packat upp sushin. Den var en sushi ex machina.

25 kronor: 2000-talets billigaste sushi.

Lunch i Askersund bjuder motstånd. Det brukar bli Lilla caféet som har trevliga soppor. Annars finns båten, MS Sandön. Hederlig husmanskost, precis som jag minns den från sent 80-tal. Korvgryta. Potatis. Kokt torsk. Radiokaka till efterrätt. Långt från sushin på ICA, helt enkelt.

Jag klämde – man klämmer dem, säg inget annat – en lättöl från Hammars bryggerier till. En passerande matgäst till en annan:

”Blev du mätt?”

Jag tänker på Erik Lallerstedt som brukar fråga: ”Var det äckligt?” på sin restaurang Gondolen.

Stockholm – dit längtar jag inte alls när jag är här.

Men jag längtar efter våren och sommaren, Askersund lär vara underskön i grönt och blått.

Senare på Tutingen äter jag månadens godaste wienerbröd.

På Sjöängsskolan finns det bodypump en dag i veckan.

Det ordnar sig.

P’återhörande,

Olle

* * *

December 21/12, 2005-12-21

Hej,

när jag läser igenom vad jag skrivit om Askersund så ser det så överlägset och föraktfullt ut. Så är det inte menat.

Jag har börjat lära mig stadens koder. Café Tutingen består av två rum. I det yttre (mot torget) sitter stadens gliterati (pensionärer och kommunanställda) och i det inre Askersunds literati (stadsarkitekten). Jag tillhör ju mest literatin, så jag sitter i det inre rummet vid ett bord av natursten. I tisdags serverades följande gudomliga kak-trio: damsugare med choklad och russin, tårtkub med passionsfrukts-curd och tårtkub med hallon och choklad. (Ja, jag ska leta rätt på en joggingrunda.)

Vi åkte till Örebro senare i tisdags. Där finns det människor mellan 15 och 55.

I Askersund finns det inga unga. De flyttar härifrån (det finns inget gymnasium här) och kommer max tillbaka när de skaffar barn.

Men kanske har Askersund några yngre: på kvällen när snön föll tungt över Vätterns pärla så hölls jag vaken av två trimmade Volvo 240 som rejsade utanför. De gasade och sladdade förbi upp mot stan. Och sen tillbaka. Och sen mot stan igen. Och sen tillbaka. Och sen mot stan igen.

De höll på i två timmar.

På morgonen tog jag min Newsweek och New Yorker och åt frukost på Tutingen.

Personal: ”Jag måste bara fråga: var har du köpt de där?”

Jag blev generad, kände mig storstadsdryg. ”Jag har köpt dem i Stockholm”.

”Jaha, jag trodde det hänt något stort i Askersund.”

P'återhörande,

Olle

* * *

November 2005

Hej,

jag sitter på Tutingen. Det ligger på Storgatan, vid torget. Inne på gården ligger Tutingens bagarbod där jag köper bröd innan jag åker hem till Stockholm. Men nu sitter jag i caféet.

Det här är långt från Waynes. Gamla, gamla förgyllda möbler. Marmorskivor på de udda borden, karmstolar. Spegelpanel på väggarna. Blomsterarrangemang (levande) i kopparkittlar på borden. Ett rått, obehandlat trägolv. En högkvalitativ stereo spelar Best of Naxos 13. Bak disken står en ung flicka.

Specialiteten är kräftsmörgåsen. Det är en kraftig skiva hembakt lantbröd på surdeg med smör, hemvispad majonnäs, sallad, välkokta, närodlade ägg och massor med kräftstjärtar. Den kostar 40 kronor.

Wienerbröden är spröda som oblat, lager på lager. Vaniljkrämen är hemsnodd med vaniljstång. Några droppar kristyr och pudrat florsocker. 15 kronor.

En pepparkaka. 2 kronor.

En chokladsnitt fylld med mörk, heroin-lik choklad. 8 kronor.

Här intill sitter en tant från Röfors. Hon har åkt in för att ta en fika. Hon pratar högljutt med ett annat sällskap – mor och dotter 33 respektive 58 år, I guess.

De avhandlar sjukdomar, död och ovänner i en avslappnad ton där varken magcancer eller skilsmässa tycks uppröra. Så, dags för uppbrott.

"Vi ses snart igen. Jag kommer ju in till stan rätt ofta."

"Jaså, det gör du?"

"Jodå. Vi ses nog till våren ska du se." Och så går hon ut på torget.

Där bygger de om. Utanför Apoteket är hela gatan (8 meter) uppgrävd och avstängd. Tidningen var här och skrev om det. (Tidningen ligger 250 meter ner på samma gata, Sundsbrogatan). Rådhuset är dött, trots att de allra flesta här i Askersund är anställda av kommunen. De fikar klockan 10 (på bröd från Tutingen).

När jag promenerar hem möter jag tre personer. En vid Elim-kyrkan, en vid ålderdomshemmet och en med rullator utanför vår lägenhet på Floragatan. Jag nickar lite försiktigt som en utböling.

Igår kväll var vi ute och åt.

Man äter på motellet Ramada som kallas Hotellet, som ligger på andra sidan bron. Här finns två system: ett med bordservering och ett utan.

Vi testar det utan och tar vår bricka. På menyn finns knappar och vi trycker in vår beställning, får en bonglapp. Vi skjuter fram brickan till kassan och lämnar fram bonglappen. Kassörskan dyker upp från hotellreceptionen och tar betalt.

Efter fem minuter ropar hon upp vårt nummer i högtalaren och vi får hämta vår mat i luckan. Den enorma restaurangen är lika hög i tak som den är bred. Det påminner om ett vikingagille. En ensam lastbilschaufför slänger i sig en hamburgertallrik vid bordet bredvid.

Jag köper ett vykort och i receptionen sitter förfriskat fack-gäng som är här på konferens. Anna och jag åker hem och måste följa omdirigeringen runt torget.

Har pesten kommit? Det är så tyst här. Duggregnet som droppar ner på trottoarerna. Gnisslet från rullatorer. Lastbilsdundret från väg 50. Och nu ett mekaniskt kaffesörpel från en ensam äldre herre med fönsterbord mot torget. Han fikar på sju minuter.

P'återhörande,

Olle