Igår deltog jag i ett seminarium som anordnades av SNS, där Palmeprofessorn ”om demokrati och en offentlig sektor i sönderfall” Lance Bennett höll ett anförande. Hans kärna är att journalistiken är i nedåtgående och att det skadar demokratin. Anförandet var en kortvariant av han installationstal och kommer säkert dyka upp i essäform någonstans. Jag tänkte plocka upp några av de mer komplexa och intressanta tankarna som föddes under hans tal samt i den efterföljande diskussionen.

* När staten blir mindre och medborgarna utökar sin demokratiska rätt via en mängd val (el, sjukvård, skola, etc) så ökar utrymmet för marknaden och företag. Bennett menar att mycket fokus läggs på den första delen: mindre stat och mer valfrihet; och mindre på den andra delen: ökad makt för det kommersiella intresset. Speciellt intressant tycker jag detta blir ur ett medieperspektiv: medier och journalistik spelar på en spelplan under skarp förskjutning.

* Bennett menar (sprunget ur sin forskning får man förmoda) att unga under 30 år människor inte konsumerar nyheter medvetet längre, utan att deras nyhetsintag är ”accidential online information consumption driven by social networks”. Bennett menar att detta skadar demokratin.

* Bennett är mycket kritisk till ”demokratiseringen av sanningen”. Han menar att när vem som helst kan utropa något till sanning (”Obama är inte född i USA!” eller ”klimatförändringarna är inte människans fel!”) och att sanningshalten bedöms utifrån hur många anhängare en sanning får så är demokratin försvagad. ”Narrativen har fått eget liv”. I grunden tror jag att det handlar om en minskande tillit och respekt för auktoriteter – mycket forskning visar ju att all tilltro i samhället minskar. Men vad är det en effekt av? Kanske har vi inget (eller tror oss inte ha) behov av auktoriteter i de globaliserade, postindustriella samhällena. (Det var länge sedan jag läste sociologen Anthony Giddens men han har skrivit många intressanta texter om postindustriella samhället, identitet och tillit, jag kan rekommendera Modernitetens följder.)

* Men ersätts inte våra gamla auktoriteter av andra? Vi resonerade kring nya, dolda auktoriteter: Googles sökalgoritm som formar vår idé om relevans, Apple som styr vad deras användare ska få läsa, lyssna på och se eller Facebook som tekniskt formar vilka ingredienser som vi anser vara ”sociala”.

* Bennett försökte slå an en optimistisk ton mot slutet och förordade en demokratisering av tekniska verktyg. Databaser måste göras tillgängliga och användarvänliga. Medieorganisationer bör fokusera på att tillgängliggöra information och utveckla verktyg. Bennett kallar det ”civic technology” och resonerade kring varför det finns en app för att hitta bästa SL-resan men ingen för de demokratiska behoven. ”App for democracy”.

* Medieforskaren Mattias Hessérus påpekade att problemet med databaser är att de är mest lämpade för forskare och journalister: medborgare och mediekonsumenter vill ha journalistikens historier för att gripas av fakta. En ”app för demokratin” blir ett alldeles för torrt redskap. Finns framtidens journalistiska utmaning i ”användarvänlighet”, s k ”user experience”? Jag tror att det finns mycket att göra när det gäller användarvänlighet och tillgänglighet för medierna. Men inget slår journalistens viktigaste redskap: att värdera och berätta en historia.

Men svaret kring journalistiken och demokratin finns kanske i Hessérus historiska parallell: under första världskriget litade ingen fransman på vad som stod i de ständigt propagandistiska och ljugande tidningarna. Efter kriget uppstod ett behov av pålitliga medier och det franska mediesystemet återskapades.

Kanske är det inte svårare så: i västvärlden är det inga människoliv som är avhängiga en stark journalistik. Det demokratiska samhället har för tillfället inte något behov av den starka journalistiken. Jag är dock rätt övertygad om att det behovet kommer återkomma. Journalistiken som redskap är ingen historisk parentes.