Wikileaks lanserades som en journalistisk brunn. Helt plötsligt hade någon utvecklat en databas som gjorde det möjligt att skapa ny, fantastisk journalistik. Det som tidigare byggt på fysiska möten hade digitaliserats. På journalisten och publicisten ställs det fortfarande stora krav, men råmaterialet finns med Wikileaks tillgängligt, digitalt och ostoppbart. Och dessutom transparent.
Framtidens publicistiska credo helt enkelt.
Men det visade sig vara svårt för journalisterna att göra ett journalistiskt arbete. Istället har all kraft lagts på Wikileaks grundare Julian Assange. Förvisso karismatisk, modig, tekniskt och juridiskt begåvad. Han har på ett par månader blivit en celebritet. Wikileaks har reducerats till en vanlig kändiskultur. ”Chatta med Julian Assange”, ”Julian Assange skriver kolumner för Aftonbladet” och ”Julian Assange anhållen för våldtäkt”. Samt den enkla lösningen: metaartiklar om fenomenet: ”Är Wikileaks farligt”, ”Piratpartiet erbjuder Wikileaks serverplats” och ”CIA ute efter Wikileaks.”
Helt vanlig kändiskultur. En person, en dramatisk fond och några dramaturgiska vändningar. Medierna (och inte bara de svenska) har vänt det journalistiska kornet mot personen. All kraft på Assange, ingen kraft på Wikileaks.
Kvar i skuggan står en server med 91 000 dokument om kriget i Afghanistan och dessutom en enorm mängd annan rådata för journalister: som dokumentet bakom planeringen av technofestivalen Love Parade, som i juli slutade i en tragedi.
Det som kunde blivit en revolution för hur publicister och journalister hittar, samarbetar och skapar bättre journalistik blev ingen revolution. Istället blev det namnpublicering, konspirationsteorier och personfixering.
Kändiskulturens strukturella principer förnekade sig alltså inte den här gången heller.
(Tre andra som skrivit läsvärt om Julian Assange och den pressetiska frågan, vilken har stor bäring på hur lagstiftning och framtiden ser ut för den svenska medieindustrin, är Staffan Dopping om det febriga nyhetsklimatet, Joakim Jardenberg om stressen och hastigheten i publiceringen av våldtäktsanklagelsen och Mymlan om pressetiken. Samt förstås twittraren @blisk: ”Så här mycket uppmärksamhet var det inte runt han som ägde parkeringsgaraget i Watergatestoryn.”)
{ 1 trackback }
{ 0 comments… add one now }