En uppmärksammad text idag är den från tidningen Vi:s chefredaktör Anneli Rogeman, som förklarar varför tidningen inte tänker bevaka vare sig kungabröllopet eller Sverigedemokraterna.
Det förstnämnda är enklare att förstå. Precis som Rogeman konstaterar smittar ”serviliteten” av sig på alla texter när kungahuset ska bevakas. Om man vill inta en antirojalistisk eller antimonarkistik hållning gör man nog större nytta efter bröllopet.
Det andra är svårare att begripa. Tidningen Vi menar bl a att Sverigedemokraterna är ett ”mycket litet och marginellt parti”, vilket inte är helt sant (åtminstone inte utanför redaktionens hemvist Södermalm innnanför Stockholmstullar – t ex i Skåne och Blekinge är det ett parti som har både stöd och makt). Dessutom har ju inte tidningen dragit sig för att porträttera Gudrun Schyman, vars parti Fi nog får betrakta som betydligt mindre och mer marginellt. Förutom på Södermalm i Stockholms innerstad, då.
Dessutom menar Rogeman att ”vilken granskning som helst av SD [ger] dem fler sympatisörer” – vilket säger mer om den svenska politiska journalistiken än om Sverigedemokraterna.
Jag är nämligen av åsikten att det enda som ett uttalat anti-etablissemangsparti som Sverigedemokraterna tjänar på är etablissemangets tystnad och bortvända ryggar. Ekots lördagsintervju (som Rogeman kritiserar) tycker jag tvärtom var ett bra exempel på politisk journalistik: journalisten anger vinkeln, inte den intervjuade. I den lördagsintervjun (som för många var väldigt provocerande) uppenbarade sig glapp och håligheter i partiets politik som sällan belyses annars.
Ett annat bra – och hyllat – exempel är Niklas Orrenius på Sydsvenska dagbladet. Den som vill läsa bra politisk journalistik kan läsa t ex hans kortreportage om hur irakiern Nader Helawi värvar muslimska medlemmar till Sverigedemokraterna plus analys.
Det är ett reportage som inte går någons vägnar utan ger svar på läsaren och journalistens frågor.
Den sortens politiska journalistik skulle tidningen Vi må ännu bättre av – och den skulle inte innebära någon ”servil smitta” på resten av tidningen.
{ 5 comments… read them below or add one }
Kan inte hålla med mer. Det är att sätta underbetyg (när sånt fanns) på sig själv att inte vilja/kunna argumentera mot politiska deadbeats som SD. Det är i såna här lägen man saknar en, tja, Olof Palme.
Bra postning! Kan inte låta bli att besserwissra en smula. Det var några år sedan VI:s redaktion flyttade från Södermalm – och till Gamla stan (Riddarholmen).
Gunilla: True dat, jag har ju t o m varit där…
Det stora problemet med bevakningen av SD är att partiet passar perfekt som stora stygga vargen i den massmediala dramaturgin. Det får därmed oproportionerligt stort utrymme. (Jämförelsen med Gudrun Schyman är inte helt lyckad – hon var i första hand med i egenskap av kontroversiell rikskändis som då skulle delta i Let’s dance, inte i egenskap av partiledare.) Dessutom utgår rapporteringen, konstaterade jag under mina år på Quick Response då vi noga följde den, ofta från förutfattade meningar. (Ungefär som du när du gör en poäng av att VI:s redaktion ligger på Södermalm och att medarbetarna bor där – vilket med ett enda undantag inte stämmer.) Ska det vara någon mening med att granska SD så måste det göras synnerligen seriöst och grundligt, annars blir rapporteringen bara ytterligare publicitet. Den på många sätt utmärkta Lördagsintervjun du nämner exemplifierar dilemmat. Stödet för SD vilar snarare på emotionell än rationell grund och att politiken innehåller luckor och motsägelser spelar då mindre roll. Men att partiet behandlas på samma sätt som de traditionella riksdagspartierna ger i sig status. Därför tycker jag att man ska fråga sig både en och två gånger vad man vill med sin rapportering.
Tack för att du tog dej tid och skriva ett klargörande svar, Peter. Och att jag placerade Vi:s redaktion på fel holme – pinsamt av mig, ska ändra.
Jag håller helt och hållet med om att stödet för SD många gånger inte vilar på rationell grund, men jag tror att en viktig del i den emotionella upplevelsen är att man upplever att SD säger något som andra inte säger (vilket ju inte är sant: alla svenska partier har ju en åsikt och politik kring både invandring och kriminalitet). Den utmärkta norska boken Frp-koden visar med tydlighet hur Framskrittspartiets framgång (från marginalparti till maktfaktor) många gånger bygger på den tystnad och etablissemangsförakt som fanns kring partiet. Liknande tendenser finns i hela Europa, där revolutionärt främlingsfientliga partier vunnit makt (t ex Belgien, Danmark, Schweiz, Ungern) – partiet och dess anhängare möts med tystnad och förakt, växer, och möts slutligen på partiets egna planhalva – och vips är deras politik och diskussionsbas rumsren.
Alla medier har ju sin agenda, det man vill med sin rapportering. Min åsikt är att tystnad leder till att man slutligen måste möta dem på SD:s revolutionärt främlingsfientliga planhalva. Det är värt att notera att när nu SD (pga opinionssiffror) får mer utrymme (debatter, intervjuer) så syns också deras riktiga politik, inte deras ”anti-etablissemangspolitik” – då minskar också stödet tydligt, för första gången.