När jag fick mitt första fasta mediejobb (2002) gjorde jag två saker:
* tog kontakt med facket - emellertid hade de öppettider på kansliet som var omöjliga att begripa, inga blanketter att ladda ned på hemsidan och snåla telefontider. Mitt fackliga engagemang (i ärlighetens namn var jag mest ute efter pressleg) falnade och snart blev det uppenbart att Journalistförbundet ändå var rätt ointresserade av mina frågor: magasin, konsumentjournalistik – och senare frilansare – är inte direkt fackets syn på vad en ”journalist” ska hålla på med.
* gick med i Publicistklubben – som har ett högt symbolvärde för mig. Jag kommer aldrig gå ur PK, men det är långt kvar innan klubben når sin potential. Som debattör på både PK och Anders Rydell och restaurang Kåkens yngre alternativ Desken (där t ex Andreas Ekström presenterar sin Googlebok nästa onsdag) vinner Desken dels på sin mindre konfrontativa stil, sitt fina sätt att ta hand om sina debattörer (på PK blir man knappt hälsad välkommen, än mindre erbjuden en dryck – ställt mot Deskens trevliga middag efter debatten…)
Men det som framförallt är en lång resa för Publicistklubben är synen på journalistyrket, vilket blir tydligt i nya årsboken, Press på pressen. Även i år är det mesta skit enligt årsboken: förutsättningarna, lönen, lönsamheten, ägarna, kollegorna, internet, fotograferna, timanställda, redaktionskaffet – ja för att inte tala om läsarna.
Journalister älskar att smiska sig själva – flagellanter passar ju bra i påskatider – precis som Johan Hakelius noterar i den här krönikan (även om jag tycker hans påhopp på Anders Mildner är synnerligen ogrundat).. Trots att det finns fantastiska, positiva saker att lyfta upp:
* mediekonsumtionen är fortsatt hög
* läsarna är mer kritiska än någonsin
* de flesta svenska dagstidningsbolag går med rejäla vinster även under 2009
* det finns fler plattformar än någonsin för avancerad journalistik: branschpress, Filter, affärspressen, P1, Fokus, Bon, Uppdrag granskning, Kalla Fakta, public service dokumentärer – listan är lång på medier som sysslar med kritisk, fördjupande publicistik
* läsarna är beredda att betala mer än någonsin för sin mediekonsumtion
* läsarna tycker det medierna gör är så viktigt att man engagerar sig i kommentarer, bloggar och forum att debattera och analysera mediernas arbete (ett engagemang som är alla varumärkesexperters dröm…)
Jag är ingen struts – publicistiken har såklart många problem och utmaningar – men varför driver Publicistklubbens Årsbok den negativa bilden så ensidigt? Årsboken från PK är en årlig påminnelse hur illa det är. Man är inte direkt upprymd efter läsningen. Snarare känner man sig nödgad att krana ut ett par strilar till ur lådvinet.
Inte konstigt att så många journalister har alkoholproblem.
{ 2 trackbacks }
{ 0 comments… add one now }