Hans Månson är Sydsvenskans före detta chefredaktör och han har skrivit en bok om… ja hur kass dagens journalistik är. Jag recenserar den åt Sydsvenskan, texten går att läsa här.
Jag har nog ett par invändningar mot boken, även om jag tycker uppsåtet är gott – att granska de nya produktionsförhållanden som råder på mediemarknaden. Men att jämföra dagens förhållanden med 70-talet och framställa den tiden som en paradisisk ”gamla goda tiden” känns inte som en framkomlig väg.
Dessutom finner jag det lite lustigt (och symtomatiskt) att Månson inleder boken med att beklaga sig över att det inte finns några mediekritiska instanser ”kvar” i Sverige, för att sedan referera de flesta avslöjade missförhållanden i boken till Resumé, Dagens Media, Medievärlden och P1 Medierna.
Min text, Allt var kanske inte bättre förr finns alltså att läsa här.
{ 3 comments… read them below or add one }
Det var en riktigt kass recension, om än formulerad med schwung, och jag struntar i att du säkert känner dig som hipp underdog gentemot Månson. T o m Det är lätt att se att i stort sett ingen av hans synpunkter bemöts med något annat än stock responses av typ ‘utbudet har ju ökat och då spelar det väl ingen roll att de inte skriver om varenda lokal planfråga och bandyturnering längre?’ och en allmän haussning av sociala medier som nyhetskällor. Hade det varit någon stake i dig hade du tagit upp hans kritik mot en situation där journalisterna glatt gör sig allt mer beroende av minglandet med makthavare av alla slag, i kanslihus och börssal, inom och utom yrket, istället för att bara vifta bort den.
Visst, på 70-talet körde man inte utan vidare på att statsministern kunde ha blåljugit i Geijeraffären. men ärligt talat, hur många tidningar idag hade varit beredda att _utan_något_stöd annat än en anonym källa, som inte kunde träda fram, sätta på förstadsidan t ex att Carl Bildt ljuger om sina aktieinnehav eller om förhandlingar med Ryssland? Inte speciellt många, och DN hade ju i den vändan inget annat att gå på än sin hemliga källa Leif GW; de hade inte själva sett Carl Perssons berömda PM (som Peter Bratt själv påpekade) och det fanns inget sätt att snabbt få fram den.
”Folk efterfrågar inte en massa grävande och obekväm journalistik idag”. Det gör de nog, t om yngre journalister gör det in private, men när media har svängt 90 grader som de gjort de senaste femton åren – och utan någon speciell debatt om de policybeslut som måste ha gjorts – så ger en efterlysning av bättre utrikesbevakning, matigare och mindre svassande intervjuer, en mer diskuterande och debatteglad kulturjournalistik m m visst intryck av fåfäng möda. Att castas som Don Quijote eller tillbakablickande redaktör i en debatt om media är inte populärt, och det är rimligen därför man sällan hör någon diskutera varför t ex SVT, DN och resten av gänget av morgontidningar lägger så mycket mindre krut på utrikesfrågor idag, inte bevakar Europafrågor annat än när de blivit ordentligt heta i Sverige och alltför ofta köper den polerade mediabilden av folk man intervjuar (för 30 år sen ifrågasattes inte det Olof Palme påstod, idag ifrågasätter många reportrar inte Alex Schulman, Dr Dre eller Liza Marklund om de fått äran att intervjua dem, och ställer inga vettiga motfrågor eftersom själva giget väger för tungt för dem, och då har man inte råd att framstå som ”besvärlig”).
Månsson har alldees rätt i att det inte finns några gratislunchr inom journalistiken heller, men det pris man betalar, i förtroende och dolda lojaliteter, diskuteras alldeles för sällan idag.
Magnus L, tack för att du tog dej tid att skriva. Har du läst Månsons bok?
Du har naturligtvis rätt i att journalistikens villkor bör diskuteras – men Månson är i sin bok inte villig att diskutera förändringarna ur ett annat perspektiv än journalistskråets egna.
Diskussionerna om den minskade utrikesjournalistiken och dessa gratisluncher borde föras ur ett läsarperspektiv: om det är så illa, varför protesterar inte läsarna? Vad betyder denna förändring för demokratin och det nya medielandskapet?
Det är rätt allvarliga invändningar mot Månsons bok, som jag försökte lyfta i min recension, men där misslyckades jag tydligen. Läsaren har alltid rätt.
Protesterar inte läsarna? Läsarflykten till Metro, nätet och annan gratismedia beror väl på att de inte längre är beredda att betala för sådant de kan få gratis. Till exempel utrikesjournalistik som Googlats fram vid skrivbordet på redaktionen.
Att den minskade utrikesbevakningen är ett demokratisk problem är det väl ingen tvekan om, http://www.nytimes.com/2010/03/23/business/global/23press.html?scp=1&sq=brussels%20journalists&st=cse
Jag har tyvärr inte läst boken…