Året var 1987 och jag fick post från en kamrat

Jag var 11 år och hade testat allt. Brevvänner. Flaskpost. Hemliga lappar. Jag var redo för den ultimata kicken:
Låtsastvilling.
Jag skickade in en oansenlig text till Kamratposten som – jag gissar i ren hänförelse över att den pojke letade efter låtsastvillingar – publicerade min sökes-annons.
En handfull ansökningar landade i min brevlåda, bara tjejer svarade. Jag valde ut tre stycken.
TK på Västkusten som skrev gulliga, väluppfostrade brev med bullig, tjejig handstil tills en dag i oktober när breven blev spretiga, killiga. Grafologi intresserade mej men jag frågade inte. Först på våren berättade hon att hennes pappa tagit livet av sig under hösten.
LS som jag inte hade något gemensamt med, trots att vi var födda på samma dag.
HH i Östergötland. Vi fann varandra direkt: hon spelade klarinett precis som jag och vi gillade båda synth. Men hon levde ett farligare liv än jag: var ihop med killar på högstadiet, tjuvrökte och gick på disco flera gånger i månaden. Hon var duktig på att komma ihåg våra födelsedagar; skickade omsorgsfulla paket med blandband och luktklistermärken.
Ett par år senare ringde Kamratposten. De ville göra ett reportage om mej och min låtsastvilling HH. Jag sa ja, de skulle ringa HH och idén var att vi skulle sitta på var sin sida i tidningen och berätta om vår relation.
Kamratposten ringde strax tillbaka. De hade pratat med HH som inte klarade att mörka sin mörka sanning: Hon var inte min låtsastvilling! Hon var född ett annat år, en annan månad, en annan dag. Hon ringde mej med försiktig röst och bad om ursäkt.
Kamratposten gjorde ändå ett reportage om mej (påsknumret 1987) där jag sitter vid ett piano och berättar om mitt liv. Att jag skriver schlagerlåtar, ”gärna om kärlek.”
Mamma blev så stolt att hon fotostatkopierade upp artikeln på jobbet, men i en släng av sparsamhet använde hon ett ljust rosa papper. Min bror nappade åt sig en bunt och tapetserade hela vår högstadieskola med ljusrosa kopior där jag sitter i finaste collegetröjan och berättar om mina schlagers om kärlek. Inget optimalt varumärkesbygge för min del.
Sedan dess naggades min relation till KP lite i kanten. Jag blev äldre, vi gled isär. Men idag skriver jag på Expressen Kultur om Kamratposten och huruvida den blivit mer sexfixerad.
För övrigt hade jag och HH hade kontakt ett par år efter detta och jag skriver fortfarande en del låttexter, bl a för storsäljande sydkoreanska flickrumsälsklingen Chin Hyesung (ja detta är sant). Tänk om jag vetat att det skulle ordna sig till slut med min schlagerkarriär.