Spikmattan, Anna Anka, Snapples kiwijordgubbe, Filter, Tjejer i allmänhet och Söderfamiljen
Storytelling är ett av de mest omhuldade begreppen bland marknadsförare. Det ska finnas en historia att berätta kring produkten, då stannar konsumenten upp. I kölvattnet av denna neologiska marknadsföringsmetod ska varenda gympasko säljas med en långrandig historia. Det mesta svalnar fortare än produkten kommer ut i butiken, men ibland är historien stark och välberättad (Noko Jeans). (Läs även Nina Åkestam om Noko.)
I dagarna har jag resonerat kring det ojämförliga, svenska Facebookfenomenet Tjejer i allmänhet. Det är en fansida som har över 13 000 följare (!), där varje inlägg (oftast lika grovt och ekivokt som det är välformulerat och roligt) får flera hundra Gillar och ofta ett hundratal kommentarer som gärna blir konversation mellan kommentatörerna (som alltså kommenterar under sina riktiga namn/profiler). Vad är lockelsen - förutom det kittlande i det grovkorniga?
Eller novembers andra stora blogghajp: Söderfamiljen. En kompositkarikatyr av den moderne söderkillen (som sätter surdeg och drömmer om att designa ekologiska cykelhjälmar). De som läser den träffas förvisso av den exakta tonen men det vi pratar om är lika mycket äktheten. Finns denne Mattias Nilsén på riktigt (han finns på Facebook.)?
Anna Anka, är hon på riktigt? Hur har hon förvärvat sina åsikter?
När smakframtagarföretaget Givaudan (som porträtterades hänförande i New Yorker) tar fram smaker är det inte smaken som är det viktiga: utan historien. När smaksatt vatten når läskbackarna är de fyllda med små historier: hur smakar kaktus? Tahiti-apelsin? Tangelo (en tamarind och pomelo-hybrid)? När Snapple utvecklade en av sina mest säljande drycker Kiwi-jordgubbe var den bärande framgångsfaktorn enligt företaget att blandningen som då - på början av 90-talet - var oväntad och kittlande. Det gick att prata om smaken. Flera kreativa smakkombinationer följde från Snapple...
Två av de senaste årens bästa magasinlanseringar: Filter och M Magasin. Den senare, Amelia Adamos Mlanserades med en (1) krok: tidningen skulle nå den nya målgruppen mappies (som jag avslöjade som påhittad) vilket genererade snack och pr kring tidningen och även fenomenet mappies. När Filter lanserades ett par år senare var storyn att de var det första riktiga reportagemagasinet i Sverige. Det är en stark story, inte minst bland journalister och redaktörer (som alla drömmer om att få skriva längre artiklar). Filter har nått utanför. Det går att prata om Filter på ett sätt som det inte går att prata om säg... Allt om Mat.
Årets julklapp? Spikmattan enligt Handelns Utredningsinstitut. Vad är det som gjort denna produkt svenska importören Shakti till mångmiljonärer? Är det en ny yogavåg? Knappast - det är kittlingen i produktens story: lika delar Tintin-äventyr, österländsk visdom och smärta. De flesta spikmattor ligger sannolikt oanvända, men produkten går att prata om. Den som köper en spikmatta har något att samtal kring.
Framgångsfaktorn finns inte enbart i produkten, utan även i konversationsvirket: går det att prata kring produkten. Noko gör det möjligt att prata om Nordkorea och om reklamarhipsters. Filter är en bas för att prata om journalistik, reportage och medier. Söderfamiljen skapar grogrund för att prata om stereotyper, Södermalm - och surdeg. Snapple, Anna Anka och Tjejer i allmänhet är något mer än sina egna historier. De är historierna som vi skapar kring dem.
Här finns de traditionella mediernas utmaning: att göra sin varumärken och sitt innehåll pratbart. Det handlar inte om att skapa historier, inte vråla sin historia i megafon eller berätta sin skröna utan avbrott framför lägerelden.
Det handlar om att skapa konversationsförutsättningar och våga släppa storyn vidare. Detta är storytelling på 2010-talet.
(Läs gärna även Anders Mildner som i SvD skrev om public service och hur de lika gärna borde ägna sig åt att konversera sin publik; ett sätt att skapa historier.)








Blir det det här kanske den bästa boken om finanskrisen? Too Big to Fail: av Andrew Ross Sorkin.
Kommentarer
Jag tror det är detta som gjort Tiger Woods-storyn så stor också – det finns så oerhört många spår att spinna vidare på.
T ex: har en megakändis rätt till ett privatliv, hur skulle man själv hantera otrohet i en relation, hur skulle man själv värdera pengar i sammanhanget, är lyxlivet i Florida tomt eller eftersträvansvärt, hur lyckades Tiger upprätthålla så många relationer samtidigt, vad bör Elin göra, vad innebär detta för golfsporten – plus tusen andra grejer i samma stil.
Kommenterat av: Gunilla Kinn | December 17, 2009 10:05 AM
Äsch, det där med Tiger var förstås alltför uppenbart. Mitt bästa exempel på en vara som säljs med "story-telling" är Microplane-redskapen.
Det finns nog ingen som använder dem för att riva ost, morötter etc som inte vet att de kom till sedan en hemmafru i Kanada upptäckt att raspen i hennes mans verktygslåda var mycket bättre än hennes eget hopplösa rivjärn:
http://us.microplane.com/about-us.aspx
Kommenterat av: Gunilla Kinn | December 17, 2009 10:14 AM
Söderpappan är inte på riktigt.
Och Anna Anka är en produkt.
Kommenterat av: Mattias Källman | December 17, 2009 10:31 AM
Men snälla nån, vad är nytt?
Kommenterat av: PHN | December 17, 2009 09:51 PM