Om kändisar, hjältar och Sarah Palin vs Ronald Reagan
New Yorker skrev om Sarah Palins biografi Going Rouge - en till synes mycket oreflekterad bok om hennes politiska framgångar. Biografin tycks framställa hennes gärning som platt och mager. Hennes politiska filosofi hämtar hon från erfarenheterna som mor, snarare än politiker: "There’s no better training ground for politics than motherhood" och ett konstant hyllande av verklighetens folk ("everyday people").
Där skiljer hon sig från andra politiker av enkelt ursprung, som Truman. New Yorkers Sam Tanenhaus skriver att han "ansåg sin vanlighet något som skulle övervinnas, inte firas." Samma så med Ronald Reagan - "den ideala medborgarpolitikern" (till skillnad mot den av republikanerna hatade "elitisten") - som trots sin opolitiska bakgrund läste all politisk filosofi han kunde komma över inför sin första politiska kampanj 1966.
Med hjälp av kultursociologen Daniel J Boorstin menar Tanenhaus att skillnaden mellan Palin och Truman/Reagan är samma som skillnaden mellan hjältar och kändisar:
• hjältar står som förebilder för att ge vårt liv mening.
• kändisar är bara oss själva sedda i ett förstoringsglas.
Poängen är förstås inte enbart att Palin enkelt placeras i kändisfacket, utan att hon är en oerhört uppmärksammad, lyssnad och framstående politiker i USA. Få har klarat att hantera det mediala spelet så bra som Palin.
Är hjältarnas tid över?
Blir det det här kanske den bästa boken om finanskrisen? Too Big to Fail: av Andrew Ross Sorkin.