Intressant iaktaggelse noterade i förra numret av Filter när det var filmspecial att artiklarna var snarlika de i Filmcentrums ambitiösa medlemstidning Film och TV. I det fallet kändes det mest bra då Filter vänder sig till en bredare publik. Nu har jag inte läst Basshunter reportaget, men Filters journalistiska grepp är ju inte unikt och att äga ett reportageupplägg tror jag inte alls på tvärtom så är mitt intryck att man tar upplägg från varandra titt som tätt. Det som gör det lite intressanta här är att det är två svenska tidningar, annars brukar man som regel sno upplägg från internationella tidskrifter.

Frågan är väl irrelevant om man vill uppfattas som ett kvalitetsmagasin med reportage som sin huvudgren. Då vill man som läsare självfallet få presenterat, om inte nödvändigtvis unika ämnen, åtminstone unika vinklar och sammanhang om ett ämne.

Jag har tjatat om att få skriva om Basshunter och Extensive Music en längre tid, och när Jonas nu släppte sin andra skiva tyckte vi att det passade bra. Dagen efter jag att kommit tillbaka från Malmö och mitt första möte med Jonas berättade vår redaktör Ika Johannesson att Martin Aagård skrivit en text om Basshunter i Bon "alldeles nyss". Jag gick omedelbart till biblioteket och läste texten, och insåg att den var ungefär ett och ett halvt år gammal, inte så extremt lång (ca 4 sidor text), och delvis handlade om trancens framväxt, hur den musiken ses idag och hur Basshunter bär sig åt när han gör musik.
Jag tycker att Aagårds skrev en bra och rolig text. Och jag kan hålla med Madelaine Levy då hon säger att Filter ligger nära Bon i greppet : »Att presentera Basshunter som ett intressant fenomen för en läsekrets som annars inte ägnar honom särskilt mycket eftertanke.« Däremot var det här någonting vi tänkte på långt innan vi kände till Bon-artikelns existens, eftersom det är en ganska självklar vinkel. Och jag har svårt att se varför Bon skulle ha ensamrätt på den.
Jag tyckte inte att Bon-artikeln uteslöt att Filter skrev om Basshunter en gång till. 18 månader hade passerat sedan sist, Jonas var mitt inne i lanseringen av sin andra skiva och han erbjöd mig att hänga med honom i London under fyra dagar. Jag såg inga som helst problem att tacka ja.
Att det sedan finns likheter beror inte på att jag lyft saker från Bon-artikeln. Jonas berättade självmant om golfbollarna, om sin uppväxt där andra spelade fiol och han spelade data, och att skriva en text om Basshunter utan att ägna ett längre stycke åt Boten Annas segertåg är omöjligt. Att utesluta allt som som berättats förr om Basshunter hade säkert reducerat texten med ett par tusen tecken, och eventuellt varit schysst mot de hundratals journalister som intervjuat Basshunter tidigare. Men det hade inte varit lika schysst mot de tusentals icke-journalister jag skrev texten för.
Det fanns en referens till Martin Aagårds text I ett tidigare utkast av min text. Jag återberättade anekdoten då han anländer till London och fansen inte vet vem som är Basshunter – Martin Aagård eller Jonas Altberg. Den försvann senare, då den inte behövdes. En enda detalj ur berättelsen om hur Boten Anna blev Since you’ve Been Gone är däremot hämtad ur Bons text, eftersom just den historien var något Jonas inte gärna pratade om. Jag kan i erferhand ångra att jag inte refererade till Bon där. Det hade inte varit mer än rätt.

Christopher Friman, Filter.

Re: Martin. Man måste väl skilja på att låta sig inspireras av varandra, som är en av grundpelarna för kreativitet, och på att kopiera ett upplägg. I det senare fallet så bör man väl åtminstone referera till källan på något sätt . Tyvärr har det blivit en alldeles för vanligt förekommande företeelse bland skribenter att i dag inte referera till originalartiklar/inspirationskällor, inte minst på SvD:s och DN:s kultursidor. Gissar att det handlar om stora egon och en rädsla för att blotta sina inspirationskällor. För mig som läsare så tycker jag bara att det är positivt att få tillgång till liknande källor, oavsett vilket förhållande som gäller mellan artiklarna.

Det är klart att man inte kan äga ett reportageuplägg. Men att en tidning som kommer varannan månad inte kan hitta egna unika uppslag tycker jag är väldigt fantasilöst. Hur står det egentligen till med kreativiteten på Filters redaktion?

Martin: Jag vet inte vilka artiklar du syftar på, men det skulle kunna bero på att Filter-skribenten Magnus Västerbro även skriver för Film & TV.

Jag förstår inte riktigt kritiken. Enligt Friman gick det 18 månader mellan publiceringarna. Jag, som trogen Filterläsare (och därmed kanske partisk), har aldrig läst Bon - och hade Friman inte skrivit texten så hade jag helt enkelt missat denna berättelse.

Det är väl en helt naturlig journalistisk förädlingsprocess - tidningar gör ju dagligen uppföljare, lokala vinklar och nya varianter på andra tidningars alster.

Eller menar kritikerna att ingen förutom NN ska kolla om ministrarna har betalat tv-licens, eftersom det var NN som gjorde det först? (Kommer inte ihåg vem som stod för det första avslöjandet.)

Som sagt: jag är nöjd. Hade Friman inte skrivit texten, så hade jag intet vetat om denne, vår store musikexport.

Jag tror att kritiken ligger i att Filter håller en väldigt hög svansföring kring deras reportage. Till och med deras pay-off är ju "Magasinet för nyfikna". Då förväntar man sig som läsare något unikt. Sedan finns det en mängd sätt att skapa en unik läsarupplevelse trots att många medier självfallet skriver om samma personer eller fenomen. Här talar vi om djuplodande artiklar, inte nyhetsnotiser à la TT som är till för att kopieras. Klart att det är svårt att slå sig för bröstet och kalla sig unik med sina långa reportage om det visar sig att man inte alls är unik. En klassisk förväntning vs leverans-fråga.

Jacob: intressant inlägg. Exakt det där är allt oftare ett problem inom svensk media, helt enkelt för att det finns så få riktigt bra skribenter. En duktig skribent ska kunna skriva för olika tidningar utan att texterna känns igen. Och kanske ännu viktigare är det att även redaktörerna på de olika redaktionerna leder in skribenterna på rätt spår.

Apropå Film & TV, och Filters filmblock i förra numret, så var chefredaktören på tidskriften flm upprörd över vår text om Vinslövfilmen, som han tyckte var för lik deras på samma ämne (som publicerades ett halvår tidigare). Jag blev lite förvånad även den gången. För mig är det enkelt: det finns ett antal intressanta människor och företeelser, som tränger igenom eftersom de bär en stark historia – oavsett om det är Basshunter eller invånarna i Vinslöv (så som de gjorts kända av Malin Skjöld och Jenny Bergman). Om man då, som vi, sysslar med ganska straight, episk storytelling kommer alltid en stor del av artiklarna att vara självklara – ett antal karaktärer som är sig själva, ett antal (givna) miljöer som de karaktärerna befinner sig i, en avklarad historik som redovisas i imperfekt. Att de bitarna sammanfaller – i olika hög utsräckning – i alla långa texter på samma ämne är inte konstigt. Det avgörande är vad som tillförs därutöver – i fokus/vinkel, i stil/anslag, i aktualitetskrok och så vidare. Är det som tillförs tillräckligt bra finns det ingen person som är för skriven, det tycker jag till exempel att Erik Almqvists text i Filter om Carola bevisade med all tydlighet. Och visst, är det som tillförs inte tillräckligt bra har vi på Filter ett problem. Och då tycker jag att vi ska ha skit – men i så fall för den saken, och inte för något annat. Att som Madeleine Levy reagera över att både Bons och Filters text beskriver Jonas Altbergs Tourettes blir bara... märkligt. För killen har ju Tourettes – det berättade han i det allra första inslaget om honom på Aktuellt (för övrigt arton månader innan Bon publicerade en text om honom). Det handikappet är en stor del av hans liv. Liksom att han blivit en gayikon. Att skriva om honom utan att nämna de sakerna hade bara varit riktigt, riktigt konstigt.
Men bortsett från allt är det förstås roligast när både Bon och flm och Filter lyckas hitta bra storys som ingen kände till tidigare.

Re: Joakim Visst ska vi skilja inspiration och plagiat och och ofta saknas källor det har du helt rätt i. Även om det i dag är realtivt lätt att hitta den ganska snabbt. Vilket gör det ännu dummare att inte direkt ange sina inspirations/orginal källor