Journalistiken är som bekant under starkt förvandlingstryck. Yttre faktorer som internet och lågkonjunktur pressar mediehusen att tänka nytt, skära ned, effektivisera, lägga om. Till detta finns en inre problematik med stagnerade affärsmodeller, slentrianälskande redaktörer med svår pressnostalgi.
Övertrampen i journalistikens namn är både pinsamma (som att göra en löpsedel där man blandar ihop Wanja Lundby-Wedin med hennes granne) och strukturella (som att ge rum åt Anna Ankas idiotiska, oreflekterade åsikter). Det går att randa på en stund om journalistikens utmaningar. Det finns kort sagt viktiga saker att tala om.
Men det finns allt färre fora. Chefredaktörerna bloggar och twittrar, men de oberoende samtalen blir allt färre. I förra veckan beslutade paraplyorganisationen Tidningsutgivarnas att lägga ned Medievärlden.
Tidningen Journalisten dräneras på läsare.
Och så Publicistklubben... en kär syndabock som under nuvarande ordförande Ulrika Knutsson blivit ännu mer tacksam att förlöjliga och förringa. Oktoberdebatten i onsdags var inget undantag där Knutsson okunnigt och svamlande kallade fotbolls-VM i Sydafrika för "OS i Johannesburg" i en farsartad utfrågning om sportjournalistik. I en efterföljande paneldebatt om nämnda Anna Anka-fenomen lyckades hon, till publikens genanta fnissande, gå miste om varje intressant debattvändning. För att låna från sportjournalistiken: Avgå, Ulrika Knutsson!
En av dessa intressanta debattvändningar var Newsmills redaktör Karin Eder-Ekman som menade att internet var ett utmärkt redskap för att ge vad folk vill ha. "Färre onödiga debatter" fyllde Resumés chefredaktör Viggo Cavling i: nu vet redaktörerna exakt vilka debatter som läses och vilka som inte når fram – bort med den slagg som inte berör de flesta! Med andra ord: publicistiken avlövad sitt uppdrag att leda, visa mod, ta ansvar. Detta hade ju varit intressant att debattera.
Så synd då att det inte längre finns något forum för den debatten.
