På jakt efter ny svensk kritik
Ulf Linde (1929-) drar i en av sina bästa texter Mot fotografiet lans mot fotografiet. Essän är, tror jag, skriven inför en utställning med fotografen Dawid (1949-). Lindes text formulerar en iakttagelse om konst:
Linde menar att fotografi är idiotisk som konst därför att "en kamera kan aldrig åstadkomma en gest". Linde definierar den goda konsten som "en gest", en gest antyder något. Ett ilsket djur som visar tänderna och inte biter: "Se upp!–jag bits..." Om djuret skulle bita – skriver Linde – skulle beteendet vara fullbordat och aldrig hunnat bli en gest. (Jo, eftersom Linde ändå skrivit om fotografen Dawid så finns det visst foto som han gillar...)
Konst som gest alltså. Det kräver inlevelse i konsten och därmed en "öppen estetik", konsten får sitt värde i mötet med betraktaren.
Samlingen som Dawid-texten finns i heter Svar och kom 1999 (den är nästan bättre än stora 80-talssamlingen Efter hand). I det minimala förordet formulerar han i två meningar hela sin uppgift som kritiker:
Att vara kritiker är inte att fälla klyftiga omdömen från en tänkt position, höjd över konstverket. Utan att svara på tilltal.Det är i mötet med konsten som han som kritiker har sitt existensberättigande. Han reducerar sig inte till recensent och alltså inte heller en samling klyftiga omdömen.
Malte Persson (1976-) nosade i trakterna av detta problem i somras i texten Åsiktsnischer. Den texten handlar om "kulturdebatten" – vilket tomt, löjeväckande modeord – men sätter fingret på problemet med mycket kritik:
mindre referentiellt (positioner i förhållande till fakta) och allt mer strukturellt (positioner i förhållande till andras positioner)Att kritiker (det vill säga "de som tänker bättre än de målar" – vem sa det?) positionera sig är knappast ett tomt, löjeväckande 2000-talsfenomen – se bara på det där litterära manifestet förra veckan där flera av "författarna" även är "kritiker".
När kritiken bortrationaliserats (eftersom så få vill läsa eller tycker sig behöva den) så återstår allt färre kritiker och de som återstår får kortare spalter vilket driver fram mer recension och fler snitsiga formuleringar.
Att skylla på gnidna tidningsägare är inte helt rätt, det borde vara en hederssak för journalister att inte finna sig i att skriva för döva öron: de flesta människor är helt ointresserade och oberörda av litteraturkritik. Ingen skäms längre för att sakna substantiell kunskap på det litterära området – och litteratur har blivit böcker.
Jag har dessvärre problem med att hitta de svenska kritikerna som svarar, som går till debatt med konsten – som ser konsten som gest. (Thomas Anderberg (1956-) tycks vara inne på samma frågeställning med sin kommande bok.) Jag läser en del, men mycket i dagspress och konsttidskrifter handlar om positionering.
Så, jag vet ju att de finns, men hjälp mig: var finns kritikerna – inte recensenterna?
- - -
Vassa Eggen återkommer på måndag 21/9.
•
