Jag läser en del böcker, någon i veckan. Och - som uppmärksamma Vassa Eggen-läsare kanske noterat - resten av min s k fritid lägger jag på tidskrifter och dagstidningar. Jag prenumererar på ett tjugutal magasin och tidskrifter (senast in: Time, oväntat bra efter sin omgörning).
Jag lägger kort sagt mycket tid på att läsa texter tryckta på papper och jag är säker på en sak: det pratas för lite om de svenska reportagen.
Tidningen Filter har lyckats spinna en myt om att de var först med reportage i Sverige, vilket är bra storytelling men långt från sanningen. Bra reportage och journalistiska texter finns överallt, men de får sällan genomslag. Där är Filter geniala - de vet hur man marknadsför ett reportage, får dem att leva lite längre.
Oftast så dör de allt för tidigt. Som ett 20 000-teckens-reportage jag skrev för Diego för några år sedan. Det landade i bilagan hos DI-prenumeranterna på måndag morgon. Jag hade arbetat med texten i flera veckor, vid lunch den där måndagen hade i stort sett alla glömt min story.
Jag klagar inte, det mesta mänskligt görande är väl av Sisyfos-karaktär; det är väl typ Winston Churchill, Michael Jackson och Oscar Wilde något annat förunnat.
Men i relation till den tid, diskussion och utrymme som ägnas åt samtidslitteratur är journalistiken på undantag, trots att den ofta är både mer träffsäker och tätare skriven. Det är dessutom sällan ett reportage är resultatet av ett uppdämmt behov att berätta om sina misslyckade postpubertala kärleksaffärer och hårda magar...
Detta slår mig när jag läser några av årets svenska reportageböcker.
"Har varit lite dåligt med spinn kring boken" konstaterar till exempel Niklas Orrenius när jag mejlar och berömmer honom för hans förnämliga reportagesamling Här är allt så perfekt . Även i boken konstaterar han flera gånger hur flyktiga texterna är - hårt jobb, tuffa frågor... boff så är allt borta. Och sällan har hans texter uppmärksammats utanför Skåne (han jobbar på Sydsvenskan)
Orrenius har ett stiligt språk. Avskalat men inte punkterat, som en del journalister annars ofta frestas till. Hans iakttagelser är ibland exakt komprimerade till ett ord, ibland skriver han miljö och scener som målar fram samma betraktelse. Hans redskap står dock aldrig framför storyn. Och de berättelser Orrenius skriver gränsar ofta till satir av det lilla svenska samhället: från homosexuella präster och flyktingavvisning till Sverigedemokrater och "Vellinges starke man". Jag tänker genom hela läsningen på regissören Roy Andersson. Orrenius och Andersson är besläktade med varandra, de ser Sverige genom samma lins och en fascination för de burleska detaljerna. Ett fikabröd. En byråkratisk paragrafryttare. En bilmodell.
De 20 samtidsreportagen i Orrenius bok ger vassare och mer äkta detaljer än den mesta svenska samtidslitteraturen.
Peter Kadhammar är en annan svensk journalist som skrivit ett långt reportage om Polen, Fru Anna och generalen. Kadhammar är journalist på Aftonbladet och är framförallt duktig på fotarbete (här har vi en journalist som pratar med folk) och detaljer. I sin bok målar han - tillsammans med intervjuer med bland andra Lech Walesa, diktatorn Jaruzelski och upprorsmakerskan Anna Walentynowicz - en rätt sammanhållen fresk över de där viktiga åren runt 1980 när Warsawa-pakten och Sovjetunionen började spricka i fogarna.
Kadhammar är en slipad journalist och hans text är exakt och aldrig långrandig. Det märks att han tränat sitt hantverk.
Jag har även läst lite delar av Josefin Oleviks Campingland: en berättelse om flintastek, flukthål och förtältsromantik, som också är ett långt välskrivet reportage om husvagnskulturen i Sverige och när förlagen lyckas bygga reportageböcker (som Tyst hav av Isabella Lövin eller Ingrid Carlbergs
Pillret eller Svensk Maffia av Lars Wierup och Matti Larsson) så blir det ofta skickligt genomförda reportage som tillför stor mängd information, sammanhang och språklig njutning till läsarna.
Reportagen ger exakta polaroider av vår tid, våra strukturer och fängsel - på ett sätt som få samtidsskildrande författare klarar av. I bästa fall samlas dessa journalister och reportage upp av förlag som ger texterna och berättelserna längre liv.
I sämsta fall har dessa texter glömts bort till lunchen och ligger återvunna i pappersåtervinningen till fyrakaffet.
Läslista: här är sommaren lästips till dej som vill läsa bra journalistik i bokformat:
* Niklas Orrenius - Här är allt så perfekt.
* Peter Kadhammar - Fru Anna och generalen.
* Josefin Olevik - Campingland.
Fler förslag? Mejla mej eller kommentera nedan.
