Erfors, journalistföraktet och det nya etablissemanget
Rolf van den Brink är – liksom jag – inte helt bekväm med Expressens avskedande av Staffan Erfors. Det känns helt enkelt mindre logik och mer strategi och optik (jag återkommer till detta begrepp...).
Storyn är: New York-korren Erfors (som en del tidigare försökt ta heder och ära av) har lånat ut sin lägenhet vid två tillfällen till fd Hells Angels-Möller. Inget mer.
När detta uppdagades började snabbt ett drev på Erfors och Expressen. Journalister är ju inte politiker, men den här gången började "avgå"-kraven skalla lika snabbt som om det vore en LO-ordförande som schabblat med möteshandlingarna.
Journalisterna har med sin allt viktigare maktposition fått allt högre krav på sig att leva som politiker. Oförvitlighet – knappast ett ord som den gamla skolans journalister skulle skryta över – är numera ett nyttigt personlighetsdrag för en murvel.
Det sätter press på de personliga relationer som är avgörande för journalistikens storys och genombrott (vilket Watergate-avslöjarna påpekat i dagarna efter att konkurrenttidningen nu 30 år senare knorrar om att de "egentligen hade storyn"). Gränsen har varit hyfsat enkel att dra: storyn framförallt.
Men de senaste åren har den tredje statsmaktens, mediernas, tyngd växt och därmed också granskningen av och kraven på den. Jag resonerade kring detta i en text om medieförakt för några år sedan. Medierna är nu en del av etablissemanget. "With great powers comes great responsibility." Och ett etablissemang måste kunna ställas till svars. Avgå-rasandet har hittills varit först politiken och sedan näringslivet förunnat. Nu har det kommit till medierna och dess företrädare.
På ytan kan det se ut som en fråga om mediernas förtroende: genom att verkställa avgå-kraven upprätthåller man detta. Precis som inom politiken är sparken ett varumärkesbyggande redskap.
Men under ytan handlar det om mediernas nya position. Medierna sitter nu på parnassen, är en del av etablissemanget och krävs allt oftare på samma omdöme, personliga ansvar och "valbarhet" som politiker och vd:ar.
Detta kommer påverka journalistiken mycket de närmaste åren.
Kommentarer
Vi brukar ofta tycka lika, men här förstår jag dig inte. En chefredaktör för en stor tidning är kompis med den organiserade brottslighetens svenska ansikte, i sådan omfattning att han lånar ut sitt hem till honom. Det skulle inte räcka, menar du, för att göra det svårt eller omöjligt för en sådan chefredaktör (sedermera korre) att jobba vidare med obrutet förtroende?
Kommenterat av: Andreas Ekström | juni 8, 2009 11:24 FM
All fakta ligger inte på bordet, som t o m Thomas Mattsson säger i Dagens Media nu.
Men det är möjligt att du har rätt, att jag är för soft här. Så var går gränsen? Vad får en journalist göra? Vilka får vi umgås med? Jag menade men min postning ovan peka på att den gränsen har förskjutits och har en "avgå"-katapult som inte funnits tidigare.
Kommenterat av: Lidbom | juni 8, 2009 03:27 EM
Det finns ju förutom det ovan sagda en Schenström-variabel här -- att det inte funkar att inledningsvis undanhålla information/ljuga för chefen, vare sig denne är statsminister eller chefredaktör.
Jag har mycket svårt att tänka mig att en New York Post-reporter som lånat ut sitt hem till någon av New Yorks mafiosi skulle få behålla sitt jobb...
...men Erfors hade antagligen haft något bättre odds att få stanna, om det inte hade varit för alla andra trovärdighetsproblem Expressen dragits med på sistone (Persbrandt, Liza Marklund en masse /Gömda, Stockholm Stoners, påstådda pedofiler m m, m m/, Wanja-look-aliken).
Kommenterat av: Gunilla | juni 8, 2009 09:00 EM