Jag är nominerad till två bloggpriser.

Dels Aftonbladets Stora bloggpriset.

Dels Yaba (Yet Another Blog Award), läs mer här.

Pontus Schultz skriver på VA om Liza Marklund att "anti-etablissemangskänslan är den mest oexploaterade kraften i medievärlden just nu."

Jag skrev om medieföraktet för ett år sedan här på bloggen en text som blev en bearbetad text till Sydsvenskan:
"Medierna åtnjuter större makt än de förtjänar, de arbetar med dold agenda och pengarna har tagit över journalistiken" skrev jag då.

Och sett i Schultz ljus finns det ju en naturlig förlängningen av medieföraktet, de medier som kommer att klara sig bäst undan medieföraktet är de

"som klarar att ge upp en del av makten över sin scen och dela den med den nya våg av individer som kan mer, som tycker nytt och som har ett annat perspektiv än den traditionella mediedramaturgin."

Här finns en parallell att dra till Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens sorg och skönhet (som dock handlar om människoliv, till skillnad mot det nya medielandskapets strider...). Med vidrig smärtsamhet visar Englund hur första världskriget bevisar teknikens kraft. I början av kriget drar trupperna ut i strid med bajonetter och hästar, fyra år senare är skyttegravarna fyllda med senapsgas, det tyska flygvapnet har synkroniserade kulsprutor bakom propellrarna, tanks rullar på slagfälten. Kriget som skulle göra slut på alla krig ("War to end all wars") förvandlades på fyra år till en kapitulation byggd på krigströtthet och teknologisk terrorbalans. (Och på vägen kraschade kejsardömen och tsar-välden, in kom en populistisk demokrati.)

Någonstans där är vi idag. Medierna och antimedierna drog ut i strid med varandra, men efter drygt fyra år visade det sig att striden handlade om något helt annat: systemet, strukturen, teknologi.

Dock är jag inte hoppfull. Om inte goda krafter tar tag i denna oexploaterade resurs finns stor risk att andra agendor vinner striden.

Första världskrigets mekanismer slutade egentligen inte förrän 1945 och en av de mest omskakande scenerna i Stridens sorg och skönhet är den allra sista, ett utdrag ur Adolf Hitlers bok "Min kamp". Skälvande mottar han beskedet om Tysklands kapitulation och svär att hämnas. Hämnas gör han genom att förstå en oexploaterad resurs ur vilken han driver fram en makalöst perverterad anti-etablissemangsrörelse: nazismen.

Permalänk| Av Olle Lidbom den 2009-01-14 Kommentarer(3)

* Svenskt: tydligen så har Kryp & kräl lagts ned. De har "sålt sämre än beräknat. /.../ Detta projekt har...

Läs mer »| Av Olle Lidbom den 2009-01-13 Kommentarer(0)