Medieförakt, antietablissemanget samt War to end all wars
Pontus Schultz skriver på VA om Liza Marklund att "anti-etablissemangskänslan är den mest oexploaterade kraften i medievärlden just nu."
Jag skrev om medieföraktet för ett år sedan här på bloggen en text som blev en bearbetad text till Sydsvenskan:
"Medierna åtnjuter större makt än de förtjänar, de arbetar med dold agenda och pengarna har tagit över journalistiken" skrev jag då.
Och sett i Schultz ljus finns det ju en naturlig förlängningen av medieföraktet, de medier som kommer att klara sig bäst undan medieföraktet är de
"som klarar att ge upp en del av makten över sin scen och dela den med den nya våg av individer som kan mer, som tycker nytt och som har ett annat perspektiv än den traditionella mediedramaturgin."Det är dags för medierna att lägga ned vapnen och megafonerna, kom till diplomaternas bord. Eller är det inte dags ännu?
Här finns en parallell att dra till Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens sorg och skönhet (som dock handlar om människoliv, till skillnad mot det nya medielandskapets strider...). Med vidrig smärtsamhet visar Englund hur första världskriget bevisar teknikens kraft. I början av kriget drar trupperna ut i strid med bajonetter och hästar, fyra år senare är skyttegravarna fyllda med senapsgas, det tyska flygvapnet har synkroniserade kulsprutor bakom propellrarna, tanks rullar på slagfälten. Kriget som skulle göra slut på alla krig ("War to end all wars") förvandlades på fyra år till en kapitulation byggd på krigströtthet och teknologisk terrorbalans. (Och på vägen kraschade kejsardömen och tsar-välden, in kom en populistisk demokrati.)
Någonstans där är vi idag. Medierna och antimedierna drog ut i strid med varandra, men efter drygt fyra år visade det sig att striden handlade om något helt annat: systemet, strukturen, teknologi.
Dock är jag inte hoppfull. Om inte goda krafter tar tag i denna oexploaterade resurs finns stor risk att andra agendor vinner striden.
Första världskrigets mekanismer slutade egentligen inte förrän 1945 och en av de mest omskakande scenerna i Stridens sorg och skönhet är den allra sista, ett utdrag ur Adolf Hitlers bok "Min kamp". Skälvande mottar han beskedet om Tysklands kapitulation och svär att hämnas. Hämnas gör han genom att förstå en oexploaterad resurs ur vilken han driver fram en makalöst perverterad anti-etablissemangsrörelse: nazismen.
Kommentarer
Jag tycker tvärtom att nedmonteringen av gammelmedias monopol är något mycket positivt. Om vi litar på oss själva och våra medmänniskor så medför denna teknikutveckling att sanningen prioriteras då en lögn avslöjas obönhörligen direkt eller väldigt snart, en liten klick kan inte sätta agendan i samhället och indirekt styra våra politiker som varit fallet fram till nu och "the brighest mind wins" dvs de bloggar som håller hög kvalitet och de inlägg som görs avgör och inget annat.
Denna revolution kommer att fortsätta in på politikområdet med där också en väldigt liten klick styr.
Framtiden är spännande!
Kommenterat av: Nils Dacke | januari 14, 2009 10:42 FM
Ja Nils Dacke,
jag tycker också att nedmonteringen är bra (herregud, jag kapitaliserar till och med på den!) – men det betyder inte att man behöver förhålla sig helt okritiskt till den..
Kommenterat av: Lidbom | januari 14, 2009 10:53 FM
Ja, Marklunds PR-agents inlägg på Newsmill om bloggdrevet och varningsklockorna låter defnitivt som en röst inifrån etablissemangsbunkern... Borde kanske ta sig en promenad i det vackra vädret.
Kommenterat av: Gunnar | januari 14, 2009 01:39 EM
Bra och viktigt, Olle! Antietablissemanget tar sin hittills största seger med Marklundaffären. Men vad kommer sedan? Den som läser "Kritik av den negativa uppbyggligheten" av Frederik Stjernfelt inser att man bara gör det enkelt för sig när man är emot det man tycker illa om. Den positiva förändrande kraften finns i att vara för något bättre.
Kommenterat av: Martin Kreuger | januari 14, 2009 10:37 EM
Haha, jag önskar att jag kunde åberopa Goodwins lag och hävda att Vassa Eggen nu måste ha förlorat Marklund-debatten, men till och med jag inser att det är lite långsökt... ;-)
Kommenterat av: Gunilla | januari 16, 2009 05:33 EM