Formsaker om DI Weekends redesign
DI Weekend har framförallt gjorts om i formen, luftigare och ljusare - bra. Sämre är typografin. Dels pendlar dynamiken mellan svärta/ljushet alldeles för mycket: bylines och mellanrubriker är satta i en svullofet halv-mekan medan grundformen är ljus och luftig som en pudersnöad pist. Typsnittet i faktarutor (t ex sidan 13) är fjäderlätt och står sig inte alls mot sin feta kompis. Dessutom är det märkligt ihop-kernat (trångt trångt) i bylines och har trångt mellan raderna. Dels är det kompletterande rubriktypsnittet - en hårddragen didon - svårläst därför att de tunna linjerna är alltför tunna (sid 25) och nästan försvinner in i pappret. På vanligt fulpapper rinner tunna hårlinjer ut och blir fetare, men inte på DI Weekends finpapper.
Den tredje barnsjukdomen är att ett fjärde (?) typsnitt har gjort entré, men satt i en så liten typgrad att det blir närmast oläsligt (sid 16-17 och spalten på sid 26). De typografiska bristerna lägger tyvärr krokben på en i övrigt välbehövlig och ömsint gjord redesign.
För mer är det inte: Lasse Winkler fortsätter skriva briljanta bokbranschbetraktelser, Håkan Matson är fortfarande Sveriges bästa biljournalist och Jan Gradvall har samma utrymme för sina fyrbåkar till popkultur-betraktelser.







