Byffé-feeling när King gör mattidning
"Fokus ligger snarare på bra journalistik med utgångspunkt i mat: intervjuer, stilleben, dokument och inspiration" berättade Foods chefredaktör för mig för några månader sedan när jag skrev om tidningen i Analysbrevet.
Det stämmer. Tidningen Food som är en spinoff på modetidningen http://medieregistret.se/tidskrifter/kingKing, är 124 sidor med texter som rör mat på något sätt. Men det är väldigt få recept.
Formen är ungefär lika finstämd som ett grabbgäng på väg ut till Finlandsfärjan: bredbent och svartsynt, så att ölmagen har något att vila emot. De inledande plocksidorna är så stökiga och packade att de skulle placeras i mattidningen Gourmets fyllecell ögonabums. Produktionskvaliteten är dock hög: bra bilder, bra repro, fint pappersval och även om det Slitziga språket står mig upp i halsen så får man väl ändå resignera inför att det är väl behärskat. Food-redaktionen höhö:ar "rått men hjärtligt" på högsta stilnivå.
Men hur ser marknaden ut? Övriga mattidningarna tappar över nästa hela fältet, inte minst i räckvidd. Annonsmässigt är mat, äta och livsmedel allt viktigare (inte minst vin och sprit, vilket Food hajat) och annonsörerna är helt klart beredda att betala alltmer för att nå sin konsumtionsstarka målgrupp. Dessutom bygger livsmedelsindustrin på varumärken - vilket passar magasin.
Herrtidningarna har samma framtid framför sig: lägre räckvidd men högre betalningsvilja bland annonsörerna.
På annonsmarknaden ser ekvationen alltså bra ut, och första numret innehåller 28 sidor (23% packningsgrad) av 124. Vinannonserna dominerar.
Tajmingen är väl inte 100%-ig: lågkonjunktur betyder förskjutet fokus bort från varumärke in mot retail, själva återförsäljningen. Men alla varumärkeskänsliga magasin läggs ju inte ned varje lågkonjunktur: har Food skickliga säljare så ska det inte vara en omöjlig nöt att knäcka.
Tuffare blir det på läsarsidan. Redaktionellt är tidningen ett bollhav: skrikig form, stökig, ofokuserad (ett något malplacerat reportage om Frank Sinatras gäng är det enda som sänker tempot) och mycket lite konsumtionsjournalistik: inte särskilt mycket tester eller recept.
Food funkar snarare som en källa åt besserwissrar och bar-konversationer. Ett conversation piece. Och även om jag läser många av texterna så skapar de inte mersmak.
Ja, som de där all you can eat-bufféerna på Silja Galaxy. Först låter det som en bra idé: mycket för pengarna, brett utbud och man bli mätt. Men det är aldrig en stor matupplevelse.










