Japansk creddpajsartidning, Plus 81. Besök sajt här.

• En postningen hos Hemliga Morsan om SvD:s litteraturskritiker som lyckas göra skillnad på Lars Norén och Maja "Myggor och tigrar" Lundgrens personagrepp med ett resonemang som luktar "män informerar, kvinnor skvallrar".

• Här en längre text om tidskrifters omslag, från de tidigaste 1800-talsexemplen typ Town and Country Magazine till senaste Esquire. "Påhäng" kallas det ibland och är en helt avgörande ingrediens för att sälja serietidningar idag. SvD fokuserar på kvällspressen.

• SvD:s text om tilläggsprodukter, dvs dvd-filmer och böcker som säljs med kvällstidningarna.

• För 18 månader sedan tog den uttråkade juristen Austin Cobly Wilson 2 miljoner dollar och lanserade en tidning om öl. "Jag bestämde mig för det gamla axiomet att göra vad man älskar". Tidningen är en succé med 260 000 i såld upplaga. Läs hos New York Post.

• Här en E24-rewrite på min artikel om skvallerindustrin som jag skrev för Diego.

• Finanssajten The Street investerar ett par miljoner i ett webb 2.0-projekt om finans och ekonomi, Geezeo. Läs hos Crains.

• Conde Nasts webbhus Conde Net köper resebloggar och det avslöjar lite av Conde Nets webbstrategi.

• The Hollywood Reporter tillhör en av de där utsatta tidningarna: pappersprodukter i en industri (film-) som har nya utmaningar ochnya behov. Variety har lagts ner och Entertainment Weekly får nog svårt att överleva mer än något år (åtminstone som veckoutgiven pappersprodukt). Hollywood Reporter har nu gjorts om och du kan läsa om omgörningen här – kanske intressant för den som funderar på hur den ska överleva med gamla produkter på nya plattformar.

I nya Café finns en intervju med Rami Shaaban där tidningens stylist valt ut kläderna. I anslutning till bilderna står det vilka kläder som Shaaban bär. "Jacka: Lacoste". Det är något som kallas "läsarservice" och syns i till exempel Sköna Hem, biltidningar och – till och med! – Svenska Dagbladet. Läsarservice är också ett sätt att slippa det oräkneliga antal samtal som kommer till en redaktion av typen "mattan på sidan 67, varifrån kommer den?".

Håkan Lindqvist har skrivit en ledare ledare under rubriken "Vakta journalistikens gränser" i journalistfackets tidning och pennar lika förhastat som obildat om Café att:

"under varje bildtext finns upplysningar om namnet på de märkeskläder han bär. Det är alltså fråga om en advertorial, ett mellanting mellan annonser (advertisment) och redaktionell text (editorial)."

Nej, det är inte en advertorial. En advertorial är ett betalt redaktionellt utrymme, här är en wikitext om vad som är en advertorial. Café får inte betalt för att visa kläderna eller skriva varifrån de kommer. Tidningen Cafés chefredaktör Jens Stenberg säger till Vassa Eggen:

Vi har, förstås, inte fått en krona från något av de många olika klädvarumärken som förekommer i reportaget om Rami Shaaban. Det är en stylist som väljer kläderna och hon har inte heller fått betalt av något varumärke för sitt jobb, utan bara av Café."

Journalistens Håkan Lindqvists text är både tendentiös och felaktig, men å andra sidan: att Journalisten och Journalistförbundet ringaktar magasinjournalister och konsumenttidskrifter visste vi sedan tidigare. (Mer snålvatten på fack-kvarnen t ex här.)

Ska Journalisten gå korståg mot alla konsumenttidningar med läsarservice så blir det ett mycket tidsödande pilgrimmeri. När de är klara har nog inte fackförbundet några medlemmar kvar.

Då får någon annan vakta "journalistikens gränser".

- - -
Sen kan man ju ha roligt åt att Café har "otur med tajmingen" när de sätter Sveriges för ögonblicket mest misslyckade fotbollsspelare (bänkad av Bajen + Brasilien-tabben) på omslaget med rubriken "Kung Rami". Åh, så jobbigt det kan bli med långa pressläggningar...

Permalänk| Av Lidbom den 2008-04-29 Kommentarer(3)

Networkers skriver här en text om varför tidningar ska publicera allt – rubrik, ingress, brödtext – i rss:en istället för...

Läs mer »| Av Lidbom den 2008-04-29 Kommentarer(0)