Lika som bär: DN På stan och Donatella Versace
DN Påstan har gjorts om.
Igen.
Storhetstiden var främst på 1980- och 90-talet då DN Påstan satte standarden för 60- och 70-talisterna som bodde i Stockholm. Sedan slutet av 90-talet har DN Påstan genomgått oräkneliga uppfräschningar och ansiktslyftningar. I korthet har DN Påstan blivit mindre i både format och publicistisk ambition. Här lär reportage á la Fredrik Strages barpianist-reportage (tidigt 2000-tal) aldrig dyka upp. Istället ännu en fråga-svar med Marit Bergman.
För DN är det här en enorm förändring: Nytt format! En ambitös webb (som SvD semisågar och som Urban seo-sågar som "världens sämsta webb") ligger till grund för mottot "Sajten huvudkanal"! Man har bytt tre skribenter! Draftat en skribent från konkurrerande SvD! Nytt format! (Sa jag det?)
Det är alltså med reporter-styrda DN-mått mätt en enorm omsvängning.
Men för läsaren – som reportrarna gör tidningen för – märks det däremot väldigt lite. Ur läsarperspektiv: bilagan är lite mindre, presentationen lite annorlunda men resten av förändringarna är mikroskopiska. Same shit, same name.
Ännu en ansiktslyftning. Man börjar knappt kunna urskilja ursprunget därunder alla omgörningar, trendsvängningar och ängsliga uppskruvningar.
De unga, som inte växt upp med DN Påstan, är nu bara ett (1) kirurgiskt ingrepp borta från: "vad är det där för spöke?"
Ja ja. DN Påstan har – till skillnad mot Donatella – möjlighet att överleva på webben.
