En inte ovanlig åsikt är att "det finns ingen tid för eftertanke i dagens samhälle". (Den kommer på andra plats efter "var är det offentliga samtalet?")

Men varför är "eftertanke" bättre än snabba tankar?

Den chimära självklarheten funderar jag över när jag läser Tobias Nielsén på Kulturekonomis blogginlägg om Torkel Klingbergs bok “Den översvämmade hjärnan - en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden”. Där beskrivs – typ – hur vi har samma genetiska uppsättning som Cro Magnon, men vi använder våra hjärnor på ett betydligt mer komplext och utmanande sätt. "Arbetsminnet kan nämligen tränas upp."

Tobias skriver:

- Vilken kultur får plats? Snabb kultur växer ytterligare (tänk: YouTube, bloggar). Men snabb behöver inte vara detsamma som dålig.
/.../
- Kultursektorn har redan en viktig roll såsom “mentala gym”, inte minst i takt med att populärkulturen blivit alltmer krävande och ställer högre krav på arbetsminnet och aktivt utforskande.

Jag skulle gärna se att Tobias utvecklade det där med dålig, men jag förstår innebörden. Alla som upplevt flow och haft kreativa flyt vet vilken fantastisk känsla det är. När det snabba funkar är det kreativt, resultatinriktat och skapar helt nya resultat. Dessutom är kvaliteten på det lätt framsprungna ofta lika bra som det långsam, eftertänksamt framkrystade.

Nu är jag inte emot "eftertanke" men vad är bättre med eftertänksamhet? Vad är målet med eftertanken?

Förresten, "det offentliga samtalet" som så många så ofta efterlyser, vad är det? Jag tror att debattörer som saknar det, i stort sett menar ett 90-minutersprogram på public service en lördag på prime time, där fyra manliga professorer lägger fram akademiska bevis på att det var bättre före industrialismen.

Det är vad jag tror. För jag har inte sett något konkret exempel på vad det där "offentliga samtalet" skulle innehålla, vilka som skulle samtala och vad det skulle vara bra för.

När Föreningen Grävande Journalister inte retar upp Janne Josefsson eller ger ut tidningen Scoop så anordnar de svenska journalisters egna gök-och-krök-festival, Gräv. I år heter den Gräv 08 och hålls i Göteborg. Förra året i Sigvard Marjasins hemstad Örebro under namnet Gräv 07. Marjasin – en av de mest dödsgrävda politikerna – var på plats en sen natt och dansade med Leif Pagrotsky.

Jag var där förra året och föreläste. Om mina intryck: fixeringen vid mediegenomslag och de osynliga maktstrukturerna (där Uppdrag granskning-redaktionen framkallade mest JMK-religiös fanatism) skrev jag här.

I år är Journalisten på plats och bloggar, det var de förra året också (Paul Frigyes visade sig vara en utmärkt bloggare) men i år är de tre som delar på bloggbördan.

Medievärlden är också där och bevakar lite.

Samt även bloggen Eye of Stone.
Någon mer?

Permalänk| Av Lidbom den 2008-04-11 Kommentarer(0)

"Tidningsdistributören Interpress chansade och tog in 20 000 exemplar [av tidningen Filter]. Efter bara några dagar panikbeställde de 2000 till...

Läs mer »| Av Lidbom den 2008-04-11 Kommentarer(0)