1. New Yorker. Har alltid varit världens bästa tidning och kommer nog alltid så förbli. Många klagade över Tina Browns omstöpning (inte minst i New Yorker-biografin About town, som slutar 1992 när hon tar över med en supersyrlig passning). Vad är det som är så bra? Skribenterna som är som författare, de kan med redaktörernas hjälp verkligen måla miljöer, porträtt och storys. Tidningen lyckas dessutom måla upp ett eget universum där läsaren känner sig utvald, smart och det gör att hon längtar efter nästa nummer. Min kompis JZ börjar alltid med poemen, de läser jag aldrig. Däremot spar jag cartoonsen (speciellt Zacharias Kanins!) till sist och njuter dem som en dessert. Pris: 112 dollar om året till Sverige.
2. Portfolio. En briljant affärstidning som lyckas trolla fram bra vinklar ur vd:ar och mellanchefer genom att alltid fokusera på pengarna och kreativeten. Dessutom har Portfolio tillgång till en duktig art director som lyfter plockmaterialet till höjder som förlagskollegan Vanity Fair skulle må bra av. Aktiverar frågan varför det finns två affärsveckotidingar i Sverige men inget månadsmagasin? Pris: 60 dollar om året till Sverige.
3. Magasinet New York. Det här magasinet är möjligen lite vad symfonisk konstfunk är för musiker: det är framförallt hantverket som imponerar. Makalösa vinklar snyts fram ur tråkiga konflikter (tänk bara på Brooklyn Wars-reportaget i våras) med nyskapande foto och vass layout som ständigt förnyar sig utan att tappa sin grafiska tråd. Magasinet har fått en avhoppad magasinsmakare i min närhet att utropa "nu vill jag göra tidning igen!". Fantastisk sajt med en användarvänlighet som borde inspirera många svenska tidningsmakare med nätambitioner. Pris: 70 dollar om året (52 utgåvor).
4. Amerikanska Vogue. Ur modesynpunkt är nog franska Vogue mer intressant, men världens bästa modefotografer arbetar bäst med enorma budgetar. Jag är dessutom svag för magasinets kommersiella storytelling. Texterna då? Läsvärda i bästa fall, även om jag saknar André Leon Talleys krönikor om hur han går ner i vikt, i samma läsvärda societetsstil som Dominick Dunnes i Vanity Fair. Pris: 70 dollar om året (12 utgåvor).
5. Garden & gun. Låter som en skruvad sketch-tidning från Jon Stewart, men visade sig vara en briljant mix heminredning, trädgårdsskötsel och belevad manlighet. Annonsörerna flockas kring tidningen som lyckats hitta en helt ny nisch. Pluspoäng för sin lokala förankring. Pris: 53 dollar för ett år (6 utgåvor)
6. Grazia. Brittisk skvallertidning som förnyat hela Europas damtidningssegment. Lyxannonsörerna gillar helt plötsligt att synas bredvid skvaller om Kate Moss kokain-näsa eller modellfiaskon. Underskattat är papperskvaliteten, trycket och formgivningen som är subtil men oerhört hantverksmässig. Hur genialt gjord Grazia är syns inte minst i de kopior som dykt upp som har omöjligt att leverera samma kvalitet. Pris: 125 pund för 51 utgåvor.
7. Cooks Illustrated. Amerikansk mattidning som provlagar sina recept i oändlighet tills perfektion har uppnåtts. Cheesecake-fyllningen provlagas 15 gånger, bottendegen dubbelt så många gånger. Ingen färg, bara svartvit med betoning på etsnings-inspirerade illustrationer. Inga annonser utan tidningen finansieras helt av läsarna. Säljer kokböcker (både årssammanfattningar och specialutgåvor om t ex desserter), sänder tv och är på det hela taget ett mediehus med klara public service-ambitioner. Pris: 37 dollar/ett år (6 utgåvor).
[SWE] Filter. Nej, jag har inte totalkapitulerat men Filter har blivit oumbärlig trots alla mina invändningar. Till skillnad mot resten av medie-Sverige tycker jag att de gör ett bra jobb med bilderna. Senaste numret glimrade till med Arash, kräftor och så älskar jag Filters redaktionella koncept Ekvationen. Stulet varifrån? Dessutom stort plus för förmågan att skapa en story om själva tidningen. Pris: 349 kronor för 6 nummer.
Bubblare: Språktidningen (för hängivenheten), brittiska GQ (för mixen), svenska Gourmet (för högt förd svansföring), australiensiska Vogue Entertaining+Travel (världens mest inflytelserika mattidning? Besök!)
Jag har skrivit vad jag tror om tidningen Filters framtid på Expressen Kultur. Och om det svenska reportagets dagsform.
Kommentarer
Just DET, att magasinet är brett är det som är dess nisch tycker jag. Man kan slå upp ett uppslag och tänka ´vad är det här för skit?´, men efter första meningen är man fast i texten och när texten är färdigläst har man faktiskt lärt sig något eller så sitter man där med en tanke.
Dock tycker jag att det kan gå till överdrift med längden på de lång artiklarna, i senaste numret -- nummer tre, hoppade jag över vissa stycken som kändes som utfyllnad. Men också det är ju en frihet, det finns säkert de som tycker om att läsa det jag hoppar över...
Kommenterat av: tcup.se | juli 26, 2008 03:11 FM