Politikerföraktet snart utbytt mot medieförakt
Ulrica Schenströmaffären kan läsas med många teorier. En är genusteori (som lite oväntat Moderatkvinnorna testar), en annan är en mer Machiavellisk, en tredje mer hedersrelaterad ("Reinfeldt tappade ansiktet").
Men det hörs andra, kvävda rop från buskagen! I Ring P1 uppehåller sig inringarna till stor del till mediebevakningen. I bloggosfären hörs liknande tongångar: var det hela en set up från TV4? Hur kommer det sig att Aftonbladet smög omkring kamerafärdiga utanför Hornstullskrogen? Hur hårt ska medierna dreva?
Effekten tycks vara en liten svängning. Folk börjar tycka lite synd om Schenström. Jag vädrar ett gryende förakt för medierna.
Egentligen är det inte så konstigt. Medierna - den tredje statsmakten – uppfattas av många som allt för mäktig. Den spelar inte längre tredjefiol utan har både börjat verkställa avgångar och sätta upp lagar för vad som är okej och vad som är fel. När den tredje statsmakten rasslar igång sitt spelverk så blir de andra utan makt.
Åtminstone om det rasslas om avgång, fiasko och skandaler i den politiska sfären. Den som känner sig maktlös kan alltså med framgång lika gärna attackera medierna som politikerna.
Katrine Kielos är inne på samma tankebana i Fokus:
Inom den politiska teorin talar man om maktens tre ansikten: beslutsfattande, icke-beslutsfattande och ideologisk makt.Eller Torbjörn Nilsson i samma tidning: "Makt bor på tre plan brukar de säga: makten över beslutet, över dagordningen och över tanken", och refererar till en forskningsrapport, "Vilka ansåg man ha makt? Medierna, regeringen, finansmarknaden, LO, det privata näringslivet. I den ordningen. Riksdagen hamnade först på sjunde plats."
Superbästsäljaren Frp-koden, (som jag bara läst referat av, går att köpa hos Adlibris.), där "frp" är partiförkortningen, snuddar vid detta när den vill förklara Framskrittspartiets framgångar. Trots att partiet driver frågor som få norrmän stödjer, och dessutom en politik som knappast gynnar sina väljare så är partiet ett av Norges största. Förklaringen? Partiet har lyckats definiera sig själva som outsiders, som sanningssägare utanför etablissemanget och motståndare till det konstlat förfinade. Anti-elitistiskt.
Frp-kodens författare Magnus Marsdal menar bland annat (läs t ex referat i SvD) att framgången ligger i att de lyckats positionera sig som en politik som står på den lille människans sida.
Smällen får etablissemanget ta, "kultureliten" eller "makteliten" – så har tongångarna gått i Norge (läs t ex den här svavelröken). Föraktet handlar helt enkelt inte om politikerförakt utan om maktförakt – och är i slutändan ett utlopp för maktlöshet.
Och när medierna har makt blir de också föraktade. Därför är det farligt när dreven och granskningarna blir alltför effektiva (SVT skryter i sin personaltidning Vi på TV om olika effekter Uppdrag Granskning har fått) – när de frångår sitt uppdrag som granskare till första och andra statsmakt.
Medier som skaffar och använder sig av sin makt, riskerar att uppfattas som en del av makteliten och är därmed redo för föraktet.
Och vem ska då granska makten? Politikerna?
Kommentarer
Det är väl inte så konstigt att samhällsintresserade människor ställer sig frågan: - Hur kan en omvittnat skärpt och duktig kvinna, som dessutom har jour, hamna i en sådan situation? Att det fortfarande finns oklarheter i denna historia när det gäller Aftonbladets och TV4:s roll lämnar fältet öppet för spekulationer. Jag tror att både politiker och jounalister har något att förlora på den här historien och då framförallt för att medborgarna tappar förtroendet för både politiker och journalister och på så sätt spelar man andra krafter i händerna. Allt borde fram i ljuset för att kunna fungera som ett lärande exempel - även i ordkrig är sanningen den som drar det kortaste strået.
Kommenterat av: Gun Svensson | november 5, 2007 09:01 EM