Jag känner alltid ett svagt obehag inför den här typen av förlängda krönikor, som kallar sig för reportage – blandningen mellan raljerande och fakta gör att man misstror det som ska vara fakta. Särskilt som det inte finns ågra hänvisningar eller referenser. Redan när han skriver, i början, att medeljournalisten tjänar drygt 50 papp tappar han mig. Var har han fått det ifrån? Ange källa, tack (framför allt som uppgiften känns helt främmande). Och sen bara fortsätter han, i full fart. Stilen kanske hade funkat i Resumé, eller Nöjesguiden. I Fokus förväntar i alla fall jag mig större stringens.

Välskrivet men ack så substanslöst och verklighetsfrånvänt.

Vad var det du skrattade åt i imitationen av KG Bergström? Jag håller generellt med dig om att Public Service inte är alls roligt (dock tyckte jag det för 3-4 år sedan). Men inte heller söndagens avsnitt var ju något extra, vad missade jag?

När K-G Bergström berättade vilka frågor han skulle ställa till Robyn. Där lyckades de fånga tv-mannens idiom, dialekt och tankesätt.

Jag räknar till fem jätteroliga oneliners, och tycker att Martin Jönsson-scenen har en ömsint humor. Men jag tycker också det är smått förbluffande att inte ansvarig Fokus-redaktör skickat tillbaka texthaveriet till Hakelius med ett bestämt åtgärdspaket – kravpaket – i utförlig punktform.
Eller bestod uppdraget i att skriva "en vanlig kortkrönika, fast blås upp till feature-format med hjälp av en oändlig upprapning av retoriska frågor och den där konstiga, krystade kallprat-tonen, förstås, addera sedan minst två låtsas-AA Gill-skrivarskole-adjektiv per pseudo-citat och ge inga faktareferenser, lägg vidare gärna in eh spalt uttjatat Janne Josefsson-gods och beskriv Publicistklubben så vi somnar... och här, förresten, här ska du få lite överbliven statistik om att hälften av alla journalister bor i innerstan och vilken betydelse detta medför gentemot dem som bor i Bromma, kan du få in den centralt så är du hemma. Och så vill vi alltså att du via en påhittad pojkrums-newjournalism-formulering av en femsekundersglimt av Erik Månsson och Stefan Mehr ska leda denna tes i bevis: att den svenske journalisten skäms över att vara skötsam medelklass."
Varpå Hakelius sträcker nervöst i sin Babar-gröna kavaj och raspar lite med nageln i Morrissey-polisongen som snarare ser ut som Pretenders-trummisens, kastar en orolig blick mot en förbipasserande i krulligt hår som han tänker kanske är Kinky Afro, eller hur var det nu, nej, Djuphammar var det, ja, han har INTE sånt hår, så var det, ja, och svarar: "Ja, det fixar jag, femtusen plus moms, det är lite LITE, men… deadline?"

Jag tror att "spökskrivarn" borde gå i en skrivarskola själv ...

Och Mattias, för många referenser hade ju förstört hela texten. Felet med mycket av dagens finjournalistik, och att folk inte orkar läsa den, är att journalisterna tror att de är forskare. Å andra sidan skulle ju fokus kunna lägga ut researchmaterial på nätet för intresserade.

Fan Addison, märktes det alltså inte att jag försökte göra en parodi på Hakelius osammanhängande stil...

Behöver man verkligen göra satir av Ranelid? Det är bara att citera.

Hakelius är journalistikens Ranelid? Den tanken var inte dum.

Är inte Ranelid-mobbing lite uttjatat vid det här laget?

En bra skribent kan väva in referenser snyggt, det är just sådant som visar hantverksskickligheten. Jag tycker att artikeln är flyhänt skriven, rolig här och var men totalt platt. Instämmer i att den gjort sig bättre som kortare krönika. Trött på AA Gilliseringen av journalistiken. När blev substans ett fult ord?

Allvarligt talat, Ranelid-mobbing är viktigare än någonsin, nu när Ranelid själv försöker reclaima hela grejen och göra sig själv fridlyst. Detta genom att än en gång gå ut i media och storsnyfta - typiskt nog precis samtidigt som han har en ny bok på gång...