En grej jag reagerat på är det röriga, puffiga omslaget. Varför försöka SÄLJA in så mycket där, man har ju redan fått tidningen på hallmattan? Det hela ger ett plottrigt, kundtidningsaktigt intryck.
Jag saknar den genomarbetade, lyxiga känslan från Svd:s K. Om DN Söndag hade lyckats hitta den, kompletterat med sin ändå mycket större journalistiska tyngd (som tycks ha försvunnit nu), hade det kunnat bli riktigt bra.

Eftersom jag relativt nyligen (tror jag skrev mitt sista rep för LördagSöndag 2003) jobbade för tidningen, var jag extra nyfiken när jag läste i söndags. Tyvärr måste jag säga att jag håller med Lidbom om det mesta – det här var inte kul. Pappret vete fan om så många bryr sig om, i och för sig, då är det värre med formen: någonting gör att man på något ställe inte ser skillnad mellan redaktionellt material och annonserna, att man på ett annat inte ser om ett textblock är en citatbox eller en ingress, osv. Här har inte Pompe och Peter varit framme, direkt.
En sak var bra, dock: att tidningen fått en något tydligare inrikting, och är mer öppet lifestyle än tidigare. Även om jag själv föredragit att DN dragit sin söndagsbilaga åt andra håll, är det på tiden att man i alla fall vet vad man kan vänta sig. De senaste åren har söndagsbilagan varit rena slumpgeneratorn. Jaså, ett rep om indianer? Varför då? Jag har sällan förstått vare sig tajming eller syfte med artiklarna.
Min stora, smärtsamma ångestupplevelse gäller istället textredigeringen. Framför allt tänker jag på det som ska föreställa bilagans tunga rep - Markus Wilhelmssons story om Stieg Larsson och Eva Gabrielsson. Det var länge sedan jag stötte på ett mer illa disponerat och förvirrat textstycke. Hårresande stil- och tonfallsbyten, rörig kronologi, krångliga tempusformer... Förvånande, dels för att det jag annars har läst av Wilhelmsson har känts rätt stabilt, dels för att den ansvarige redaktören antingen struntat i sitt arbete – eller helt enkelt inte behärskar det. Alla av textens problem hade gått att styra upp med någon dags effektivt redigerande. Havererar man så här i det viktiga första numret, då har jag svårt att se att det finns något hopp. Extra jobbigt eftersom jag tycker att LördagSöndag har två av Sveriges bästa berättare i Lasse Granestrand och Ingrid Carlberg (hon finns på min topp tre-lista).
Varför måste det alltid vara antingen eller i det här landet? Varför får det inte vara både och?
Varför kan man inte både ratta ihop en lifestylebilaga OCH styra Ingrid och Lasse mot nya stårdåd/hålla någon form av ambition och kvalitet?