Tinad snabbmat åt de goda konsumenterna
Det finns fler miljonärer än någonsin och lyxkonsumtion är inte längre bara för de rika. Även en löneslav i mitten har en chans att köpa handväskor för 20 000 kronor och dricka champagne på Stockholms innekrogar. Antalet blingbling-konsumenter har blivit kolossalt. Ni tror väl inte att alla som har kostym och dricker aw på Sturehof är miljonärer?
Magasinen för denna konsumtions-klass saknar kvalitet.
Eller rättare sagt: krutet har lagts bara på sådant som syns, sånt som ger en snabb kick: Tjockt bestruket papper, silver-folieringar och gulddetaljer, magasinen är tunga (bra duns-faktor när de släpps på soffbordet) och har ofta ett omfång på över 200 sidor. Annonserna är välfotograferade och sträcker sig från lyxmärken som Breitling till annonsprutare som Hästens.
Man bläddar upp nylanserade tidningen Drixx eller Xoxo, Perfect, Galore och Connaisseur. Innehållslöst, platt och snabbt ihopsvängt. En Dafgårds-biff rakt in i mikron, tjoff, fyra sekunder. Det är wikipedia-research på sin höjd, ibland några meningslösa "vad ska du göra härnäst"-frågor. Stilistik? Använder man den termen om copywriting?
Texterna är uppenbarligen dekoration åt bilderna, att verkligen läsa magasin för den löntagarfinansierade blingbling-konsumenten går fort. Allt är naturligtvis inte kort och snuttigt – nä ibland finns här texter på uppemot 6 000 tecken. Då är det mycket "om man googlar på" och "jag bestämmer träff med Han-å'han på klassiska krogen Den-eau-den" vilka avslutas med "säger Hon-Ni-Vet och tar en tugga på mazarinen" (därav: mazarinjournalistik, tack Lisa!).
Eller nä det där var elakt. Mazariner äter man inte, det äts tapas. "Tapasjournalistik", om det fanns tapas som man djupfryser och mikrotinar.
På gatan anar jag redan motreaktioner med litteraturaftnar, gubbklubbar på Spy bar och ett nedtonat mode utan de värsta logotyp-excesserna.
Men blingbling-magasinens redaktioner har inte alls hängt med, där satsas fortfarande trött på supersockrade, snabbmats-magasin. Inga fibrer, ingen smak.
Motreaktionen är självklart den förvärvade smaken, the acquired taste. Hårdtuggat, svårsmält, tidsödande. Denna kommer också få sina ytliga, fejkade, och inställsamma magasin som påstår att de givits ut sedan 1800-talet. Monocle är bara början. Leijon Media kommer snart inköpa utgivningsbeviset för Puck, (läs här) vi ser snart en Albert Engström-revival (bilden), Tennstopet kommer bli det nya Hell's Kitchen och Eric Prydz kommer sampla Wilhelm Stenhammar.
Det kommer också kännas lite fejkat.
(En mer koncis variant är tidigare publicerad i Komet.)
Kommentarer
Är inte själva blingbling kulturen ett uttryck för just innehållslöshet och yta? Varför skulle superkommersiella livstilsmagasin som drixx vilja lägga pengar på annat än luftigta och konsumtionsbejakande texter, när det är det som både annonsörer och läsare vill ha ?
Kvalitetsbegreppet brukar ju vara synonymt med reflektion och eftertanke, och det skulle väl vara döden för tidningar som lever på avsaknaden av det ovan nämnda.
Kommenterat av: Mistre | juni 7, 2007 06:10 EM