Jag tycker det hade varit alldeles utmärkt om en sådan recension skulle kunna skrivas om en 22-årig kvinna.

Håller med om det trista i att dissa en bok för att den handlar om ungdom, liksom jag kan tycka synd om Ronnie för att han blivit hatsymbolen för alla unga, bittra, arbetslösa mediemän, men jag håller inte alls med om att recensionen är ett lågvattenmärke. En litteraturkritiker som vågar säga vad han tycker är alltför sällsynt och bör applåderas, även om det ger en bismak av att attacken inte kommer på en "riktig" författare.

För att inte nämna faktafelen, Ronnie Sandahl har aldrig bloggat i hela sitt liv. ”Regnet faller hårt över en nonsensstad” är för övrigt en Morrissey-referens, inte Jocke Berg.

Hade kritiken varit riktad mot texten hade jag inte bloggat om den här.

Men nu gör den som alla andra Sandahl-haters: riktar in sig på hans person. Hans person är säkert en viss del i varför boken givits ut men inte enbart.

Jag ser inget substansiellt i en recensent som sågar flik-kommentarer och hårvårdsprodukter. Det är inte att "våga säga vad han tycker" utan bara "surt sa rönnbären".

Du har ju läst recensionen som fan läser Bibeln. Texten var det roligaste och bästa jag har läst om boken hittills. Jag har inte läst Sandahls bok än men det räcker ju med att ha läst ett par krönikor så känner man till vilken pekoralmakare han är.

Läste recensionen på samma sätt, och jag har inte tidigre haft något att invända mot SvD. Men detta var bara sorgligt. Han kan ju tycka att idén till boken är lite löjlig, men det han ondgör sig över (förutom att Sandahl är ung, skriver i Aftonbladet osv) är också att ungdomar är töntiga för att de betraktar sig som äldre än vad de är, när det bara är postgymnasial ångest. Ja, fånigt kanske det är, men det har väl inte med boken att göra? Att det finns massa 20+ som känner så är ingen nyhet, och då kan väl Sandahl få skriva en bok om det utan att bli kallad ung i varannan mening. En av de sämre recensioner jag läst. Inte för att jag tänkt läsa Sandahls bok, men nu är det nästan så jag vill bara för att se vad som kan reta SvD så.

Men tänk er själva, ni får en bok full av pekoral och klyschor i handen och förväntas skriva något vettigt om den. Tillika så vet ni att den främsta anledningen till att boken ges ut är att författaren (?) har gjort sig ett namn som (undermålig) krönikör i Aftonbladet. Hur skulle ni själva göra? Själv så måste jag säga att det var en uppfriskande sågning och jag är inte ens en bitter mediaman.

Gillar verkligen inte Sandahl, men man undrar ju hur många unga människor med författarambitioner som såna här recensioner av magsura kulturelitister skrämmer bort... Nedan finns en text där Sandahl kickboxas/bitchslappas verbalt med nöjesguiden...

http://www.nojesguiden.se/ovrigt/13858

Efter att ha läst recensionen har jag fått en ganska god uppfattning om boken. Recensentens primära uppdrag är därmed avklarat. Att han sedan passar på att väva ihop kritiken av boken som bok med kritiken av boken som samhällsfenomen gör att han också har klarat av sitt sekundära uppdrag som kritiker på en av landets största kultursidor.

Att Lidbom sen har en förkärlek för det platta, ungdomliga och kvällstidningsmässiga förklarar det här inlägget.

Boken är inte bra. Förutom titeln, den är lysande.

Snark. Hur orkar karln? Elin Alvemark skriver begåvat om fenomenet Ronnie på sin blogg. Kolla gärna där. Det är det bästa jag läst under hela Ronnie-gate.

När en krönikör på en av landets största tidningar med stor bildbyline och stor medial exponering, skriver en bok så är det rimligt att Personens dayjob finns med i recensionen av boken.

Jag var nästan, nästan på väg att tycka synd om Sandahl för det här personangreppet. Men sen tänkte jag att recensionen är så billig i sitt påhopp att den är nästan alltför lätt att avfärda som gubbgnäll. Och då insåg jag att den faktiskt var ren barmhärtighet mot Sandahl. Tänk om man hade sågat boken meritoriskt istället. Hur jobbigt hade det inte varit? Nej, det här var ett sätt att komma runt att det inte fanns något positivt att säga och att man samtidigt inte ville knäcka honom helt. Moder Teresa-kritik mao.

jag äcklas så in helvete av rånnie. inte mig emot.

Nej nej JAG hatar Ronnie mest än alla andra! Fan va jag hatar Ronnie!

Det är ju pinsamt att se hur osakliga alla anti-Ronnie kommentarer är.

Klockrent är att någon nämner avundsjukan hos andra journalister och medie-wannabees för att Ronnie faktiskt har ett kneg och får utrymme. Men som bekant så brukar få det om man är tillräckligt skicklig och driven.

Personligen tycker jag varken eller om Ronnies journalistik, däremot är jag nyfiken på boken.

Snälla! Sluta vältra er i bitterhet och gör något vettigt istället. Man blir ju för fan riktigt jävla trött av att se all negativism.

Vilket Morrisseylåt är citatet hämtat från?

Men Stefan Spjut är - rent sagt - en idiot. And you can quote me on that.

Sixx, Morrisseylåten som avses är "William, It Was Really Nothing" (finns på bl.a. Hatful of Hollow).

The rain falls hard on a humdrum town
This town has dragged you down...

Haha, jag kan tydligen inte läsa innantill idag. Kommentaren var menad åt Axel, inte Sixx. Jäkla bloggkommentarlayout...

Ronnie ar otroligt pretentios. Han skriver hogfardigt och gommer sig likt en retsticka bakom sin maktige arbetsgivare Aftonbladet (dar Anders Gerdin verkar ge ut vilket skrap som helst). Han fick jobbet lite for tidigt i sin sa kallade karriar, och far sta ut med lite hacklingar och han till han vaxt i kostymen pa riktigt. Men fy fan for hans pretentiosa stadsskildringar och oblyga jamforelser med overman som Hemingway.

Måste också hålla med om att recensionen var både rolig och ganska träffande, att han fokuserar lite väl mycke på åldern är kanske lite synd.
Men jag kan hålla med recensenten att det är inte åt rätt håll när varken Aftonbladet eller Fredrik Virtanen är inblandade, att citera Madonna eller Jennifer Aniston är inte meriterande på ett tal inför nobelförsamlingen, lika smickrande är det att beblanda sig med fredrik virtanen, vars enda mål verkar vara att synas och tjäna pengar. Vissa lever faktiskt fortfarande för "konsten" och tron på att det är något fint i att skapa något vackert och välformulerat.

Att citera Jennifer Aniston vid nobelceremonin vore oerhört kaxigt och beundransvärt.

Det här är fullständigt bisarrt. Han är ju bara journalist. Pretentiös, visst. Men en begåvad stilist som faktiskt (till skillnad från många av er som kommenterar) har en jävligt stor och bred publik. Iggy, Flugger, ni har inte läst boken. Dennis, det har förmodligen inte du heller. Men ni anser er ändå ha rätten att hugga ner Ronnie Sandahl som författare, krönikör och – kanske framför allt – person totalt, bara för att ni stör er på honom. Det är barnsligt och vedervärdigt. Och verkar, tyvärr, helt accepterat.

Dude! Detta var en kul gren av könsdiskuterandet för en gångs skull. Alla vet ju vem Ronnie är men vem är han vad han nu hette som sågade honom i SvD?

Jag har inte läst boken och kommer inte att göra det men kommer utan att tveka att hänvisa till den som politisk ammunition ... :-) förhoppningsvis har inte mina debattmotståndare läst den heller ...

Klart att Ronnie har en poäng, alla hetsfeminister ljuger sina tungor blåa och vissa stackars pojkar missförstår och lyssnar på vad de säger, de tar så att säga tjejerna på på orden istället för på brösten ;-)

Fö får highbrowkulturens tillskyndare faktiskt försöka bli lite relevanta för att någon skall ta dem på allvar, SvD har knappt varit intressant sedan Shibstedt och den där kvinnan från Aftonbladet tog över, tyvärr. Aggressiv pretto utan substans och närvaro fungerar dåligt. Tillbaka till att följa internationell filosofi, debatt, etc.. ut med allt som smittats av postmodern relativism...

Men tillbaka till Ronnie etc... efter så många långa år av Madonna, Anansie, Anouk och alla andra som inte gör annat än lurar av män deras kulor eller kickar dem på just kulorna är det klart att tålamodet hos snälla killar tar slut och leder till desperation.

och varför skulle tjejer ha monopol på offentligt gnällande? Det vore ju ......dumdumdumdum..... ORÄTTVIST... haha.

Så länge Skugge syns i media behövs Ronnie... som en terrier runt benen på hennes elaka systrar..

Det finns ett par luriga saker med skönlitteratur:
- den kan tolkas på flera sätt
- huvudkaraktären och berättaren är inte samma som författaren

Jag menar att "Vi som aldrig sa hora" är mer mångbottnad än vad titeln ger intryck av. Det är inte så enkelt i boken att allt är tjejernas fel och killarna är förtryckta. Däremot menar författaren att killar tvingas in i förövarroller på grund av samhällets förväntningar (läs: bilden av manlighet).

Det är alltså inte en bok om att killar är förtryckta, utan en bok om manlighet - och manlighet är mer komplext än att det går att sammanfatta i slagord (läs: använda Sandahl i diskussioner utan att ha läst boken).