Granskningsnämnden – den svenska politiska domstolen
Granskningsnämnden som fäller radio- och tv-inslag är de senaste årens härligaste hackkyckling. Stillatigande blir den tilltuffsad av allsköns debattörer.
Granskningsnämnden (GRN) vaktar så att etermedierna förblir opartiska. Det innebär i GRN:s fall att det går utmärkt att vara välbetald moderator på det privata företaget Postens interna möten (Lennart Ekdahl), skriva antikapitalistiska böcker (Björn Elmbrandt) men inte blogga (Per Gudmundson) eller vara antirojalist (Kjell Albin Abrahamson.)
Detta beror förmodligen på den mest häpnadsveckande detaljen i hela upplägget: nämnden består av politiker.
"Hur lämpade är politiker att bedöma journalisters opartiskhet i politiska frågor, egentligen?" frågar sig nyligen fällda Mårten Arndtzén i Expressen.
Och vem tror på "opartiskhet" och "objektiv" längre? De nya transparensen (som jag citerade som den största generationsklyftan sedan rock'n'roll på det här seminariet ) har inte nått de som ska skydda medborgarna.
Lösningen? Strunta i GRN:s "beslut". De inte dömer böter förutom vid otillåten sponsring och reklam. Deras funktion är tandlös. Tack och lov.
- - -
Å andra sidan är det ju snarstucket att oja sig över en tandlös, svensk lattjolajbans-instans när svenska journalister sitter fängslade i 2000 dagar utan att svenska åthävor och när den polska regeringen ska åsiktsregistrera sina viktigaste medborgare. Vägrar de får de sparken. Vem reste muren igen?
