Christer Berglund, ”I dödens väntrum”
“Skulle tro att hälften av våra manliga medarbetare också gärna skulle skriva” svarade redaktören på Expressen Kultur när jag frågade om jag fick recensera (eller “anmäla” som det heter på högsvenska) Christer Berglunds reportagesamling ”I dödens väntrum”. Klart det är männen som vill skriva. Det är 226 sidor hårdkokt, trådig och ganska stor journalistik.
Bäst är Christer Berglund när han tillåts vara litterär, som i de äldsta reportagen från Upp & ner, tidigt 90-tal.
Upp & ner var SAS tidning, innan de bytte ut den till den betydligt mer slätstrukna Scanorama som idag ligger bredvid spypåsen i stolsryggen framför dig. Upp & ner fostrade många fantastiska skribenter, bland andra Vassa Eggen-favoriten Gunnar Lindstedt. Upp & ner hade en makalös redaktör, Christina Jonsson (läs intervju här) som senare startade tidningen Makt & media (som inspirerat den här bloggens slogan) med sitt August Strindberg-citat som slogan: “Du har makten, jag har orden, jag har makten i min hand” (eller hur var det nu…).
Hur som helst: Upp & ner publicerade rejält långa reportage som tilläts vara litterära. Och där är Christer Berglund bäst. Några reportage eller porträtt från Veckans Affärer (prova den här om Bennet, den här snutstoryn eller den här) finns inte i Atlas förlags samling.
Han känns mer ”habil” i Café-reportagen (kriminalvarianter) där han med nit hackar sig till brottens botten. Det är mord och… mord. Ja, det är mest mord, liksom. Kanske ett dråp möjligen. (En gång i så fall.)
Jag försöker nagla fast vad som är problemet: att det skrivs för få reportage i Sverige (ja, förmodligen) eller att de som skriver dem är fjättrade och inte vågar leta efter den där litterära årdren som Christer Berglund hittat?
Kanske är problemet myten Christer Berglund, som Kjell Häglunds krönika i Dagens Media underblåste. (Christer Berglund är ju inte direkt den enda dödshotade svenska journalisten, fråga boysen på Expo eller Lars Wierup.)
Redaktörerna jublar: "Jippi, en riktig journalist, i skinnpaj! Han till och med röker, trots att det är farligt!" (Redaktörerna har alltid gått i bräschen: de spolade kröken redan på 70-talet och fimpade på 90-talet.)
Och en skinnpajs-journalist får tillåtelse att vara mer litterär än andra. "Bre ut sig" eller "skriva till sista punkten" eller "komma hem med hela storyn" och andra redaktionsklyschor.
Nu låter det kanske som att jag ogillar Christer Berglunds journalistik. Fel. Jag gillar den. Men den är inte vansinnigt bra. Det som gör honom unik är att han får möjligheten att vara Christer Berglund. Inte många tidningar ger plats för de där långa reportagen, inte bara för att svenska journalister är usla på att skriva långt. Det finns liksom ingen stark tradition av att vare sig skriva eller publicera litterär svensk journalistik. (Jolo, Bang, Lubbe Nordström och PO Enqvist må ursäkta. Fler? Fyll på!)
Journalister skriver pangpå-journalistik. Författare skriver skirt om sin barndom.
Det är där Christer Berglund är unik. Han gör både ock.
Bra. Men inte unikt bra.
Vilket också blev kontentan när Expressen Kultur ändå publicerade en betydligt kortare (516 tecken) remix av mina åsikter: "Inte så mediokert".
Kommentarer
Vilka och vad gillar du då?
Kommenterat av: Evelyn Waugh | februari 16, 2007 10:05 FM
Vilken outfit ger 516 tecken (om skinnpaj = hela storyn)?
Kommenterat av: Hubert | februari 16, 2007 10:36 FM
Fluga.
Kommenterat av: Lidbom | februari 16, 2007 10:40 FM
Bäst i hela samlingen är ju Café-storyn om Ted Gärdestad, mästerligt skriven och vågar nagla fast Pappa Gärdestad som ett auktoritärt monster.
Kommenterat av: Martin | februari 16, 2007 11:59 FM
Haha, klart att problemet är bristen på fora för berättande reportage! Upp&Ner på 80-talet, och inte minst deras arvoden, är smått mytisk för oss arma frilansar som inte var med då.
Men, rätta mig om jag har fel – var inte Upp&Ner helt enkelt gamla Linjeflygs /snarare än SAS'/ tidning!? Och ett tag fanns Upp&Ner på svenska för inrikesflyget och Scanorama (transparens: som jag var medarbetare i under ett par år) för utrikesflyget?
Kommenterat av: Gunilla | februari 16, 2007 12:19 EM
Gunilla, du har rätt, tror jag. Men jag tror också SAS och Linjeflyg gick ihop under samma period på något sätt... Nåja. Jag var verkligen alldeles för ung för att ha "varit med" då...
Evelyn Waugh: Tre stycken just nu: Adam Gopnik har gjort en hel hög strålande fot-reportage. Djuna Barnes en gammal favorit och när kommer Karin Thunberg-samlingen?
Kommenterat av: Lidbom | februari 16, 2007 02:42 EM
Eftersom jag var redaktör för Upp & Ner i början av 90-talet och bla publicerade Christers reportage där kan jag klara ut detaljerna. Jo, det var linjeflygs reportagetidning från början (och Jan Carlzons idé, som förverkligades av bl a Anne-Marie Åsheden). När SAS tog över Linjeflyg följde tidningen med och låg på alla inrikesflygningar, medan Scanorama låg utrikes.
SAS lade sedan ner den 1993, sparkade den lilla redaktionen (tre anställda) och tog in produktionen inhouse, med en helt annan redaktionell inriktning (mer om resmål i Sverige och färre toklånga bildreportage och litterära excesser)...
Kommenterat av: Martin Jönsson | februari 16, 2007 02:51 EM
Det svajigaste jag läst här på länge. Berglunds grejer för Café har ju blottlagt helt andra saker än själva kriminalfallen, homofobi och diskriminering framförallt. Och sen detta med Christina Jonsson. Vet ej hur hon varit efter Upp&Ner, men på den tidningen var hon en ren Stefan Mehr-typ, tog in namn-skribenter och ägarna betalade ju bra, men hon styrde inte tidningen för fem öre, gjorde inget som en stor chefredaktör gör. Tackade ja när rätt journalister ringde, texterna gick sen rätt in i tidningen utan redigering/redaktörskap. Upp&Ner var helt själlös.
Kommenterat av: Johan Rahimi | februari 16, 2007 10:54 EM
Hahaha! Djuna Barnes och Adam Gopnik.
Är inte det lite att jämföra äpplen och päron ändå? Svenska journalister kommer alltid att arbeta på andra villkor än amerikanska New Yorker-stilister, så väl aktiva som sedan länge döda sådana.
Så fram med den svenska ligan. Om Berglund bara är bra med tanke på konkurrensen, så lista några bättre. Vi har Thunberg.
Kommenterat av: Evelyn Waugh | februari 20, 2007 08:46 FM
Scoop-förf: Min poäng är ju just att Berglund är unik som svensk men inte som journalist. "Bra för att vara svensk"-köret undviker jag. Annars sitter man där och tror att "Såsom i himlen" har chans på en Oscar.
Kommenterat av: Lidbom | februari 20, 2007 10:51 FM
Johan Rahimi: om du jobbat för Christina Jonsson har du säkert bättre insikt än jag. Min bild av henne och Upp & Ner är helt formad av hennes genmäle och hur skicklig den tidningen var på att plocka fram goda journalistiska berättare.
Kriminalreportage som inte är annat än en rewrite på förundersökningen får väl ändå betraktas som mediokert. Berglunds reportage är inte mediokra, men inte fantastiska. Kanske passar de också bättre i magasinsmiljö än i bokform.
Kommenterat av: Lidbom | februari 20, 2007 10:56 FM
Det sista du skriver är av mycket stor vikt för att sätta in Berglunds kriminalreportage i rätt sammanhang och att därmed kunna jämföra med många andra kriminaljournalister.
Jag erkänner vitt och brett att jag älskar pusselläggande genom förundersökningsprotokoll, men den som tror att stor journalistik enbart utspelar sig där på kammaren bedrar sig å det grövsta. Det tragiska är ju att det är just det som är normen för oerhörda mängder krimjournalistik i landet och det är ju just därför som Berglund ska ha heder för att han ger åtminstone en dimension av mänsklighet i sina reportage. Grymhet förvisso, men åtminstone självupplevd snarare än att ha läst det i förhör och plockat upp telefonen som många. Det är stort, precis som du påpekar men det säger ju givetvis mest om alla andra.
Kommenterat av: Richard Slätt | februari 21, 2007 03:52 EM
Det finns intressanta saker att tala om. Vad betyder macho? Och alltså macho-journalistik eller skinnpajsjournalistik? Vad är litterärt och inte? Hur skapas myten i det här fallet? Till exempel.
Jag kan bara konstatera att jag aldrig egentligen varit tillåten att skriva det jag skrivit. Att jag aldrig tjänat pengar mer än en sämre betald städerska. Och det är inget jag är lycklig över. Men jag är glad om medvetenheten kring den journalistiska rollen ökar. Än mer om jag själv lär mig något och vågar fortsätta att utmana gränserna.
Jag är ett problematiskt fall.
Kommenterat av: christer berglund | februari 28, 2007 06:25 EM
Christer: Många journalister känner nog igen sig i din beskrivning av att vara underbetald (därav öknamnet statusproletär) och aldrig-tillåten-att-skriva.
Myten skapas av dina redaktörer, Kjell Häglunds text, länkad ovan, eller Martin Jönssons förord, två aktuella exempel. Jag ser inte hur den mytologiseringen nånsin gagnar journalistiken.
Texten först. Du är en av Sveriges bästa reportagejournalister och kommer säkert bli även en av Sveriges bästa författare.
Kommenterat av: Lidbom | mars 2, 2007 03:14 EM