Kanon Lidbom, fast jag är inte med på att en text ska ha lågt Lix för att vara läsvärd och underhållande (får inte blanda ihop detta med fördummande förenkling). Jag skrev också om detta i veckan, med utgångspunkt från Stig Ahlgren.

Så trist. Och Magnus Eriksson som är min favoritrecensent. När han skriver om countrymusik. Till exempel på http://www.rootsy.nu.

Alla som gillar att läsa pompös kultursidekritik med humorglasögonen på måste om de inte gjort det läsa Therese skunkdagbok.

http://skunk.spray.se/diary_other.jsp?id=98194&namn=Salome/

(Scrolla ner lite på sidan till 25 april)

Jag gillade Schottenius text om boken. Den tyckte jag var trevligast av de tre som listats. Angående Lix-index, undrar vilken text som har svenskt rekord i svårläshet.

Stig Ahlgren-grejen var mycket mer kreativ och konstruktiv än min elakhet här.

Skunk-Therese sa ungefär det jag ville ha sagt. Fast utan personpåhopp och mycket roligare.

/just hemkommen från innerstan, där alla älskar kungen idag.

DN Kulturs text har f ö också Lix 46 och Expressens 41.

Jag fattade absolut ingenting av recensionen. Inser nu att det var för att jag inte orkade hålla mig mentalt vaken mer än två meningar i taget.

det enda bra med Magnus Erikssons recension är påpekandet om översättaren Ulf Gyllenhaak,han är som vanligt en katastrof.

Denna kritik stämmer givetvis. Det skrivs på tok för mycket litteraturkritik som inte är avsedd för bokens möjliga läsare, utan snarare för kollegorna eller för andra som redan sitter inne i huset.

Annat görs utifrån en vag känsla av att "försvara" den smala litteraturen, vilket den ändå inte gör, inte i långa loppet, då litteraturkritiken på det här viset förlorar sin viktigaste publik, alltså... publiken.

Resultat: goda recensioner av skönlitteratur säljer inte längre böcker, oavsett lovorden. Detta i motsats till facklitteraturen, där kritiken inte förlorat sig i sådant här internt tungomålstal.