Svensk tidningsnostalgi: Reportage
Idag, för exakt 26 år sedan kom första numret av Bonniers tidning Reportage. Männen – "projektledare" beskriver de sig som – bakom tidningen var Erik Westerberg och Bertil Torekull. Chefredaktören hette Magnus Lind. I redaktionsrutan är det inte många kända namn – Marianne Brandt (fd AD på Amelia) och Richard Ohlson, möjligen?
Tidningen skulle komma ut varannan vecka, men jag tror inte den kom ut mer än ett par månader. Tidningen var tjock, 112 sidor. 28 sidor är annonser (25% packningsgrad).
Blandningen är Fokus + Allers. Samhällsperspektiv (om Uganda, Ted Kennedy, svenska politikprofiler), lätt gripande personporträtt och ytligheter (mat, tv, film). Fotografen Walter Hirsch talar om sin hjärtinfarkt och tidningen äter – precis som Diego gör idag – frukost med en intervjuperson, i första numret med Vita Andersen.
Ett par noteringar kring tidningen:
• Rubriksättningen. "Nu gäller det för Walter Hirsch (bara 45) att komma tillbaka efter hjärtinfarkten", "Uganda ett år efter Amin än flyter liken i Nilen!" och "Det blir den enkle ryssen på gatan som får betala" - tre exempel på rubriker som är mycket märkliga. Andra tidningar runt 1980 hade också ett annat modus att sätta rubriker än idag. Tre-radiga rubriker var inte ovanligt. Titta bara på reklamen fram till typ 1990 som var mycket mer copy-tung. Men Reportages rubriksättning var inte bara långrandig. Den var obegriplig och det är uppenbart att redaktionen försökte göra något annorlunda, tänja på gränserna, utveckla svensk rubriksättning.
• Annonsplaceringen. Det är mycket annons-mot-annons, alltså ett uppslag där ena sidan är t ex en lottannons och den andra t ex en Nescafé-annons.
Tidningen Reportage påminner om tidningen Vi och Bonniers Veckojournalen (som lades ner i samma veva). Men utan tidningen Vi:s patos och engagemang; och utan Veckojournalens mondänitet.
Reportage spretar – det är uggle-artiklar, en tecknad serie om Vasaloppet, Anders Wijkman om Uganda, Carl Butler gör en kycklinggryta, reportage om gatuförsäljare, Janne Halldoff-filmer, Lars-Gunnar Björklund om sport och Bette Midler, samt det stora omslagsknäcket "hur ska det gå för atomålderns barn?" som är ett reportage om de som föddes 1945.
Det stora problemet är här – precis som med Fokus – att det är för uttänkt, alltför kalkylerat. Ambitionen lyser starkare än engagemanget. Reportage saknade liv, oväntade vändningar och ett egen vibb. Som läsare förstår jag inte varför jag ska läsa den. Det bästa i tidningen är därför "Närbilder", små korta porträtt av personer som brinner för något. Där känns tidningen som mest engagerande.
"Närbilder" är över på ett par sidor. Det var även tidningens liv.
--------
Kommentarer
Tidningen Reportage - jag har samtliga nummer dvs 1-9; från 6 mars tom 29 april 1960.
Tidningssamlare - hör av er. Till salu.
Hälsningar/KG
Kommenterat av: KG | maj 6, 2009 03:01 EM
KG: 1960? Det måste vara en annan titel, för den jag skriver om ovan kom ut runt 1980.
Kommenterat av: Lidbom | maj 6, 2009 04:10 EM
Hej Olle!
Av en händelse hittade jag din artikel om Reportage. I stort delar jag din syn – trots att jag var med och gjorde tidningen.
Dock var jag inte med och tänkte ut den. Jag kom in som ett av flera verkställande proffs, när det redan var för sent kan man kanske säga.
Apropå medarbetare: det är kanske den enda punkten där jag vill korrigera dig en aning. Några av oss som gjorde tidningen, och försökte undvika fiaskot, var ingalunda okända – för vår tid och för medievärlden.
Reportage lär ha varit Bonniers dittills – och historiskt – största veckotidningssatsning. Och den blev sannolikt familjens största fiasko – 36 miljoner i förlust efter totalt 15 nummer har nämnts.
Med risk för att sticka ut huvudet för långt tror jag mig veta att en av anledningarna till att Reportage kom till och fallerade var en glädjekalkyl från ett konsultbolag som byggde på antalet svenskar i en viss ålder och deras förväntade förväntningar på en veckotidning som ännu inte fanns.
En annan anledning var, enligt skvallret i huset att en av bröderna Albert och Lukas Bonnier ville satsa på tidningen, medan den andre vill dra i bromsen. Resultat: en halvmesyr, framförallt vad gäller papperskvalitet och tryckfinish. Ingen köpare på 80-talet ville ha något som så uppenbart kändes som en "blaska" i handen – även om det under tidningens korta historia faktiskt stod en och annan läsvärd artikel i den.
En tredje anledning var att samma person som var med och tog utgivningsbeslutet också gick in och satte sig som verkställande redaktör för en rad nummer i början, vilket visade på en dubbel inkompetens.
Vem denna oprofessionella person är får intresserade nostalgiker själva räkna ut. Men Reportage inte är ett projekt denna svensk press största pratbubbla skryter med i efterhand.
MVH
Rolf K
Kommenterat av: Rolf Knutsson | juni 3, 2009 09:49 EM
Ah, vilken härlig bit svensk presshistoria... Tack, Olle (jag läste detta först nu) och Rolf Knutsson! Har inte minsta minnesbild av Reportage från den tiden det begav sig. Men det kan nog del-förklara varför Bonniers inte varit så sugna på nyhetsveckotidningar.
Nu väntar vi förstås på att Olle ska avslöja den där inkompetente redaktörens namn...
Kommenterat av: Gunilla | juni 4, 2009 01:02 EM