Så jobbar franska Vogues art director
Hur ser en vanlig arbetsdag ut?
– Jag har fyra formgivare som jag hjälper att formge tidningen med. Sedan jobbar jag med modeavdelningen att ta fram bilder: allt från att ta fram rätt fotograf till var man ska plåta någonstans. Jag pratar med redaktionen, hur vi ska illustrera, vem som ska plåta. Är det gamla bilder så jobbar jag med bildredaktör. Det är Frankrike så allt är inte så superorganiserat och folk är aldrig i tid. Vår avdelnings lott är att se till folk är i tid med sina saker. Och att planera så att fotograferingarna görs i tid så vi har tid att göra retusch. Och mitt i det här så formger vi. Min känsla är att på en månadstidning är det en vecka som är väldigt lugn.
Mer?
– Ja, sen godkänner jag alla kromor i tidningen. [Kromor är en fotografisk kopia på tryckplåten innan tidningen trycks, ett högkvalitativ korrektur där färger och bilder blir som i tryck].
Riktiga gammaldags kromor?
– Ja. Det blir två, tre vändor för varje sida. Det tar nog... 2 timmar om dagen. Jag ändrar på färger och kontraster för att få det exakt så som fotografen hade tänkt det.
Hur jobbar dina formgivare?
– Framvagnen jobbar tre formgivare med. De gör sina sidor och sen godkänner jag alla deras sidor. Men bakvagnen gör jag med Fabien (tidningens creative director). Modejobben, de stora intervjuerna ligger där. 80-100 sidor bakvagn. Då är 50-60 sidor mode. Och ett jobb konst, en arkitektur och en kändis eller skådespelare. Den delen är mest påkostad.
Hur är relationen till amerikanska Vogue?
– Condé nast [ägaren] är väldigt dekoncentrerat. Det finns ett obefintligt samarbete mellan tidningar.
Är det en rivalitet?
– Ja, det är en konkurrens om både annonsörer och fotografer. Det kan hända att kinesiska Vogue köper från oss eller från USA, men där slutar det tror jag. Det skiljer sig väldigt mycket från Elle, där är det nog raka motsatsen.
Beskriv Vogues form.
– Den är väldigt konsekvent, den är inte insmickrande. Elle är mycket tjejigare, mer målgruppsanpassad, de gör en form som de tror appellerar. Vogue är formgiven ur ett estetiskt perspektiv snarare än ett målgruppsperspektiv. Vi försöker vara väldigt exklusiva. I ordet ligger kanske lite uteslutande. Den är inte snäll, inte gullig, inte mysig. Nä, den är nog ganska elitisiskt. Och konsekvent. Men det är också den rätta positionen om vi ska tänka målgruppsmässigt. Den ska ligga högst upp. Det ska vara omöjligt för en väldigt dyr produkt att inte annonsera i Vogue.
Är stämningen på jobbet elitistisk och utestängande?
– Folk som jobbat med det här väldigt länge kanske inte har fötterna längst ner i myllan. Men det är förvånansvärt hjärtligt.
