Ivan, den förskräckliga

Ivan ges ut av två nostalgiska Slitz-makare, Fredrik Granlund och Mikael Salo, som med något vått i ögat ser tillbaka på den tid då kvinnor respekterades (alias visar-allt-utom-bröstvårtorna), tilltalet var bildat (alias sovjet-nostalgia) och grabbar var grabbar (alias spränger-bilar).

Timewarp till Slitz-redaktionen -97, alltså.

Det svåra med att göra tidning är att hitta tonen; tilltalet till läsaren, i allt: i rubriker, ingresser, texter, bildtexter, insändarsvar, marknadsföringsmaterial, splashar, redaktionsrutan. En lyckad tidning får läsaren att uppleva: "jag känner dom". Två framgångsexempel är Amelia och brädtidningen Transition.

Ivan lyckas även med detta. Det är konsekvent och tydligt. Ivans svaghet ligger i att ungefär två personer kommer tilltalas av tonen: chefredaktören och redaktionschefen. Vem mer tycker det är störtskönt med bl a:
- Paolo Roberto "skriver" om vem som är manligast av Ernst Kirschsteiger och Bo Ringholm;
- en ung kille (Prao) som kör sönder en Toyota Corolla från -90;
- samma prao tar bort kroppshår med tejp;
- mer Sovjetnostalgi;
- praon igen – den här gången ett skoltidnings-bildreportage om hur "man raggade för";
- hur mycket sprit en man (och den unga praon) kan dricka utan att dö;
- om piloten från Gottröra-kraschen;
Allt detta framfört i en medvetet punchig, pundig och gapig ton.

Tonen är ungefär den samma som Slitz 1997, alltså. FHM och Moore är visserligen punchiga, pundiga och gapiga – men utan prao, Sovjet och vapen-fascination.

Dessutom: Slitz, FHM och Moore har två saker som gör dem mer lönsamma: bröst. Jo, det skymtar bröst i Ivan, men påklädda och dåligt fotograferade. Till detta följer intervjuer som tar tjejerna på allvar. Frågor om deras yrken, alltså: "hur länge har du dansat" och "hur känns det att simma i OS". Där har ni fin feminism och äkta jämställdhet – på Slitz-skalan.

Nej det grävs ingen ny mark med Ivan. Det är en olönsam tidning "nästan med tuttar". Ägaren Tre-mag, som redan nu brottas med en mängd olönsamma porrtidningar, har hittat ännu en blödande utgiftspost.

---
Värt att notera:
• Tidningen kostar 79:50 – 30 kronor mer än konkurrenterna. Kan den bifogade dvd-skivan med filmer av reportagen väga upp det?
• Omslagsbilden är så hårt Photoshoppad (filtret: "Smart oskärpa", anyone?) att den är oskarp.
• AD är Karls planet-Karl som tidigare jobbat med studenthumanistiska tidningen Känguru och gaymagasinet Straight.
• Fotograf Jan Thorbjörnssons bilder är faktiskt horribla (Paul Tilly sid 92...). Och collaget med tjejpanelen på sidan 126 består av tre suddiga blondiner som klippts ut med sekatör och lagts mot ljusblå platta. Nyskapande? Ja, men på fel sätt.
• Krönikören Anna Ekelund kallar Strindberg för "Stringberg".