Politik: Nej till lägre matpriser
Just lågpris-affärerna tjänar mest på lägre matpriser. För konsumenterna innebär de lägre matpriserna till stor del en mängd försämringar: sämre kvalitet, sämre service, sämre tillgänglighet. Nä, det finns inga gratisluncher.
- Produktionen blir billigare genom massproduktion. Det innebär att matproduktionen centraliseras. Maten måste alltså fraktas långa sträckor. Maten produceras för detta ändamål och för att klara lång distribution.
- Lågprisbutikerna har ofta färre anställda.
- Etableringskostnaderna kapas genom att mataffärerna byggs i områden utan befintlig handel och bostadsområden. Visst är öppettiderna generösa, men resorna till och från affärerna är tidsödande och dyra.
Dessutom finns det två ekologiska aspekter av lågpris-ifieringen: Ökad bilism och mindre närproducerat.
Är politik att göra livet billigare för medborgarna? Matpriserna håller på att bli alltmer politiserat, där politiker tävlar i nyetableringar och momslöften.
Är det ett billigare liv vi söker – då finns det andra frågor som statistiskt sett borde upp-prioriteras. Matkostnaderna för en familj med barn utgör futtiga 13,6% av de totala livskostnaderna. Transport (18,2% – dyr bensin), Fritid & kultur (17,4% – många bäckar små) och Bostad (23,4%) är alla större utgifter. En minskning av matkostnaderna med 5% skulle alltså minska dem till ungefär 13%.
(SCB)
Ett billigare boende skulle ge störst förändring, och det är brännbart. Skillnaderna mellan boendekostnad i t ex stad och landsbygd är mycket stora. Det går att skapa stora förändringar på politisk väg – finansiella regleringar, fackliga lönefrågor och skatteregler är politiska redskap.
5% lägre matpriser – denna antifråga – är ett dyrt pris för de försämringar som kommer i dess spår. Men inte minst är det ett dyrt felfokus. Det som saknas är lobbying, en agenda-resning. Lägre boendekostnad gör livet billigare.
Men frågan "Lägre boendekostnad" saknar lobbyist och kapital. Medias intresse för låga matpriser är fortsatt hög.
--------
