Jag måste bekänna en lite pinsam sak som hände för länge sedan: när bandet som släppt världens 4:e bästa skiva – KLF:s
The White Room – splittrades bar jag en sorgbindel på min vänstra arm i en vecka. Jag sparade deras dödsannons som de publicerade på baksidan av Melody maker (inte NME som de bojkottade). Jag blev fortfarande varm och lite stolt när de framförde
Fuck the millenium 1999 med en walesisk kolarbetar-kör, gasmask, politiska slagord och en död svan. Jag avskyr mysticism, men jag älskar myten om Mu Mu, men kanske är det KLF:s fel att jag älskar Miu miu-skor.
En Anders Hultman har
skrivit en uppsats om KLF. Den skrev han 1993 och är väl inget akademiskt mästerverk, men en nödvändigt, svensk version, av bandet som påverkat 90-talets musikscen lika mycket som Nirvana. (Hela Anders devota fan-sajt hittar du
här)
KLF:s bok om hur du får en hit laddar du ner
här
Sådär. Inte politiskt, inte personligt. Bara privat. Ska
aldrig upprepas, lovar.
--------
