BXL: Musiken
Det första lät som om tre vaktmästare från Brugge som vill spela i Green day. Ljudteknikern trodde att han mixade Dire Strait, ljudet var väldigt... eh.... krispigt? Vasst? Påträngande?
Det andra var en krumryggad Nick Cave-wannabe som läste på spoken word från ett papper med "amerikansk accent". Säker på att han betraktas som english native tounge av sina Brugge-kompisar. En tunnhårig man satt böjd över pianot, väldigt inlevelsefull. En kvinna stod med en mikrofon och väntade på att få lägga in sina sångslingor. Spokenword-killen slutade aldrig babbla så hon fick inte sjunga.
Det tredje var en konsert med vevlira.
När vi kom tillbaka till Bryssel tog vi tunnelbanan som spelar musik i tunnlarna Förmodligen har det en lugnande effekt. När vi kom ner på perrongen mot Simonis spelade de Smiths There is a light that never goes out.
Kommer jag någonsin förstå mig på den här staden?
--------
