They're building walls around us (söndag)

Visst kan man arkitektrita in en regerings inställning till sina medborgare. Sekulariserade och folkhemsbreda Sverige har ju t ex aldrig dragit sig för att visa sin tillgänglighet: tydliga entréer, låga trösklar, mysigt. Långt från Belgien, för att bara gripa ett exempel ur luften.

Här råder katolska ideal – det är stor skillnad på den lilla medborgaren och de stora viktiga regeringsbyggnaderna. Att hitta entréerna kan vara omöjligt – kanske saknar en del byggnader dörrar? Varje våningsplan är slösaktiga 10 meter, men husen har sju, åtta våningar. Väggarna störtar rakt ner i en liten smal trottoar och jag går klämd mellan den sjufiliga motorkaden och nån obskyr fiskal myndighet. Inga avsatser eller upplysta foajeer. Inga trygga svenska , blommiga Lasse Åberg-gardiner. Inga väggtidningar som beskriver verksamheten. Och var finns informationsmaterialet att hämta?

Ganska papalt alltihop.

Alla nya byggnader byggs i samma stil och här byggs det i rasande takt – nya länder, nya kommittéer och nya grupper ska få plats. Det byggs högt, otillgängligt och med speglande glas. Byggnaderna – även JM bygg är här och bygger, har dom med sig nån broschyr kanske? – sträcker sig högt i luften och är överdådigt pampiga.

Glaset speglar sin omgivning – himlen, Leopoldparken och oss medborgare som står och stirrar på sin egen spegelbild. Kanske är tanken att byggnaderna ska ge intryck av att spegla sin omgivning och sina medborgare. Men jag får snarare känslan av att jag stirrar på en one way screen, där någon annan stirrar ut och bevakar om jag följer direktiven: Arbetar du mer än 48 timmar i veckan? När biktade du dig senast? Sover du med händerna på täcket?

Ganska papalt alltihop.