Enchanté

Sceneri: St Gilles - området med Jean Claude van Damnes gym, gröna italienska delibutikerna och gula sushihak – är helt klart Bryssels Vasastaden. Eftersom det är utomlands har jag inte alls lika svårt för det, utan diggar området utan omsvep.

På Roxi – "ett 80-talsfräscht ställe" – hade vi (jag, Anna och JZ) förfest på vin, chili-chips och ösregn i lördags. Därefter gatlopp under franska balkonger, stängda Jet-mackar och in på en tabacceri för att fylla på.

Festen hölls hemma hos P & K. Oslagbar lägenhet, en s k "duplex", med sovrum en trappa upp, chambre separée.. Förmodligen är kombinationen av nordisk svalhet (han) och fransk, katolsk smak (hon) en av de mer gynnsammare: pastellmålade väggar, parkett (som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige) och Plej på stereon. Underbart.

Menageri: assistenter, praktikanter, jurister och så en och annan inslinkande (jag). Terass, majväder. En stor svensk kontingent hade trotsat nederlaget i Kiev och hjälpte till att tömma drinkbordet. Lucky Strike, Gauloises, hasch.

Jag stod 85% av festtiden på terassen: jag kommer aldrig bli en bra presidentkandidat. Work the floor har aldrig varit min starka sida utan har alltid massor av ursäkter. "Jag saknar visitkort." "Vet inte hur länge jag kommer stanna här." "Jobbar inte med samma saker." Så de resterande 15% blev nåt slags ängsligt utbyte av druckna artighetsfraser, bortglömda teorier och spetsande av oliver.

Ändå var det här storstaden Bryssel tittade fram: de vågade idéerna, den politiska värmen, de krispiga skämten, strebervänliga atomsfären, blandningen, de snabba partnerbytena och den desperata jakten på nästa jobb. På bruten engelska i skenet av ale & whiskey är alla samtal avgörande.

Vi tog taxi hem – fick stanna på en bankomat som en jäkla börsmäklare – och ångrade hela söndagen att jag hade lubbat in på den där tabaccerian och fyllt på.

---
Skulle det kunna stå i Lonely planet: "Aspiring europeans in marvellous surroundings. Great terrace in the backyard. Lovely staff."