9,2 i Jubelparken (första varvet)

Första gången jag sprang in i La Cinquantenaire (Jubelparken) hörde jag skriken. Det lät som barnen bevittnade ett folkmord, men sen förstod jag att det är så belgiska (eller alla?) barn låter när de umgås. De skriker rakt ut: vansinniga, plågade och gastkramande tjut. Barnen på den lilla muslimska skolan ini parken skriker innanför ett lågt staket. I grinden in till parken sitter deras mödrar med plastpåsar och tigger. Grindslant. Männen språkar i långa kaftaner eller kavajer en bit bort.

Jag tar till höger.

Hela Jubelparken är 2300 meter. Jag springer fyra vändor och passerar den stora ingången till parken fyra gånger – i buskarna till höger pissar belgiska män. Till vänster värmer en flickskola upp inför fotbollen.

Jag passerar lämningar av en gammal befästning, äldre än staden Bryssel som bara är 175 år. Uppför en kullerstensbeklädd trapp till Konst och historiemuseet som resten av året visar design och art noveau. Jag springer längs ett art deco-staket: här kissar hundarna, en grupp skolkande grabbar spelar futsal, löven slår mig i ansiktet och jasminbusken doftar bedövande. 1100 m, halva banan lupen.

Här är den storslagna ingången till parken och i triumfbågen som pompar i parkens mitt vajar den belgiska flaggan. Den är stor. Alla belgiska flaggor är enorma. Det flaggas inte överdrivet mycket Bryssel, men när det görs är tyget enormt. I triumfbågen hänger den i sitt ena hörn och eftersom det alltid blåser här så tar vinden tag i flaggan. Det luktar revolution!

Två parkknegare mejar ner tusenskönorna med gräsklippare och gubbar med hund och keps muttrar till mig. Eller hunden. Tempo!

I den andra långsidans mörka lövvalv sitter unga älskande på varandra och kysser varandra mellan picknick-tuggorna. De är skymda av löven och bryr sig inte om mig.

Jag fortsätter – trängs med en söligare joggare – genom den lilla smidda grinden och krockar nästan en tysk eu-tjänsteman med sitt passerkort i det blåa tygbandet. Hans hår är rent, hans kostym proper.

Springer över parkeringen, in i parken igen. Till vänster om mig är en idrottsplats med fotbollsplan i mitten. Två skolklasser tävlar i friidrott och de löper en stafett när jag kommer. En flicka i orange tröja tappar fart och den andra skolans löpare plockar in avståndet. Burop och jubel från läktaren.

Jag hör nu skriken, de obehagliga vrålen. Jag närmar mig skolan. Första varvet avklarat, nu är det bara tre kvar.

(Tid: 9:46)