Stureplan, tidningen
Nu har jag ägnat lång tid åt att bearbeta det nya magasinet Stureplan. Jag har nämligen tänkt att skriva nånting genomträngande och skojigt om denna pappriga utlöpare av sajten Yo Sthlm. Det var svårt. Ett av problemen är att jag inte är så väl rotad i den svenska bratkulturen, så jag vet t ex inte om, hur och när ironi existerar.
Men även om Stureplan är en ironisk tidning så är den inte tillräckligt ironisk. Den är för politiskt korrekt och alldeles för schablonmässig för att locka fram de där nöjda småputtrande skratten som vi fick när vi läste Spermaharen. Även om den är oironisk gäller samma omdöme: p.k och schablonmässig.
En sak jag vet är att omslaget är alldeles för mörkt. Brats klär sig inte i omslagspojkarnas svarta färger, de klär sig i vitt, beigt och marinblått. Nästa gång måste omslaget vara mer ljust. Det är bara s k söderpack som klär sig mörkt.
Bra med tidningen är att det är en proportionerligt hög nivå på textkvaliteten: rätt stavat, många meningar är fullständiga och bra bredd på redaktionella lösningar. Här blandar man plocksidor med bildtexter, intervjuer, porträtt och reportage. Mons Kallentoft som skriver i högt aktade Gourmet gör bland annat en klassisk Kallentoftare - gud vad snabbt han måste skriva dom! Men bra blir det.
Det allra största problemet är bilderna. Stureplans främsta konkurrent måste ändå vara gratistidningen Pause. De har Bingo Rimér och en lika tekniskt duktig fotograf skulle Stureplan behöva. Här är det en orgie i digitalkamera-pixlar, dålig jpeg-komprimering, slaskig repro och inga färgkorrigeringar. Det är egentligen bara vissa mingelbilder som är okej.
Fast först bör man berätta för fotograferna vad skugga och blixskugga är. Här är de lika frekventa som små klipput-saxar är i Amelia. Det är möjligt att fotografen försvarar sig med att det är ett "grepp", men det är ungefär som en journalist skulle bortförklara felstavningar som "stilistik".
Som ett målande exempel på detta har jag denna länk.
Kolla:
• hur Jenny Ulfvings ansikte slänger en ganska tydlig skugga över Michael Elmenbecks ansikte;
• hur Elmenbecks glasögonskalmar kastar starka skuggor i ansiktet;
• hur Ulfvings kavaj och Johan Stael von Holsteins kavaj/skjorta lägger knivskarpa svarta skuggblock;
• hur Ulfvings huvud lägger en rak skugga på Marie A-Teens hår.
Om fotot blir bättre (även inuti tidningen finns skräckexempel) och det blir tydligare exakt hur ironisk den är (och när den är det), blir det ändå svårt. Vill folk som går ut på Stureplan verkligen ha en sån här förutsägbar tidning? Finns det verkligen läsare som är beredda på att utmålas som klichéer – om än tounge-in-cheek?
Jag tror Bon och Pause vinner och jag tror aldrig Bons chefredaktör (Elmenbeck) skulle vara med på ett sånt dåligt fotograferat omslag om han vetat det.
